KULTUR Inte förrän i fredags såg jag filmen Alice och borgmästaren. Den var mycket underhållande – och träffsäker.

Den var underhållande, därför att dialogen var så kvick mellan den nyanställda, helt politiskt oerfarna unga kvinnan och hennes högste chef, den socialistisk borgmästaren i Lyon. Hon har fått jobbet för att hjälpa den luttrade borgmästaren att få idéer. Hans idéer har tagit slut. Tidigare hade han haft så många varje dag att hans hjärna kunnat storkna. Nu var det slut. Han känner sig som en racerbil med ytterst potent motor – men med tom tank.

Hon, ytterst välutbildad, också i filosofi (detta i Frankrike så älskade ämne), tar sig an jobbet trots att hon inledningsvis inte förstår att det över huvud taget skulle vara ett jobb. Men hon behåller sitt utanförskap. Hon låter sig inte korrumperas. Hon blir som pojken i Andersens saga om den nakne kejsaren.

Jag har läst en hel del av de recensioner som skrivits om filmen. En vanlig reaktion är att filmen skulle vara för stillastående och tråkig. Det måste bero på att recensenterna är bildskadade. De kan inte se på bilder och samtidigt lyssna till en kvick och tät dialog. Inte heller uppfattar de tydligen den kvinnliga huvudpersonens (Anaïs Demoustier) levande spel, ofta uttryckt endast genom snabbt skiftande ansiktsuttryck.

Jag kontrollerade recensionerna därför att jag hade en hypotes. Jag trodde inte att recensenterna skulle uppfatta den mycket tydliga samhällskritiken. Jag hade rätt. Endast Svenska Dagbladet har, i sin uppskattande recension, uppfattat denna viktiga del av filmen, som förbises av de flesta andra anmälare.

Borgmästaren tillhör socialistpartiet och är själv som en symbol för detta parti. Den politiska ledning som skall bistå honom är handfallen och producerar mest snömos i utredningar och rapporter med grandiosa namn. Ingen vill eller vågar påtala torftigheten, nakenheten – utom den nyanställda unga kvinnan. Denna skildring avfärdar Aftonbladet naturligtvis. En skildring av ett socialistparti som skrumpnat ihop till en spillra av sin forna storhet, och som i mycket liknar sin svenska motsvarighet, är väl alltför oroande.

Borgmästaren (Fabrice Luchini) siktar lite halvhjärtat mot att ställa upp i kommande presidentval. Han utarbetar, tillsammans med sin unga
medhjälpare, sitt livs tal inför den kongress vid vilken socialistpartiets kandidat skall utses. I talets retoriska höjdpunkt beskriver han hur landets elit, oavsett om de utbildas vid tekniska högskolor, vid universitet eller vid ENA, allihop blir från folket fjärmade teknokrater: de blir allihop bankirer, som Macron.

Filmen är träffsäker – och rolig. Tål ni franskt munväder kan ni gärna se den.