OPINION Den officiella av Skolverket förvaltade svenska värdegrunden – där dogmen ”allas lika värde” är själva fundamentet – ger mig ingen sinnesro utan i stället myror i huvudet. Ibland känns skallen som ett helt termitbo.

Det har med tiden visat sig bortkastat att påpeka att allas lika värde-dogmen är ett misstag och en felöversättning. I ursprungsdokumentet – FNs allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna – står det som bekant inte ”lika värde” utan ”lika värdighet” vilket är något helt annat. Jag hade i min naivitet nästan förväntat mig att de statliga och kommunala värdegrundsadministratörerna skulle känna ett visst obehag när misstaget uppdagades för dem och de därför skulle skynda sig att rätta felet. Men så har det inte blivit. Detta tål att tänkas på.

Värdegrundsadministratörerna är alltså medvetna om att Sverige håller sig med en världsunik och avvikande tolkning av en av mänsklighetens mest hyllade trossatser, av många ansedd för en grundbult för hela det demokratiska systemet. Värdegrundsadministratörerna visar sig tvärtom trivas med felet och vill inte göra tempo tillbaka för att rätta till och därmed inlemma Sverige i den övriga världens ideologiska gemenskap.

Varför vill de inte göra om och göra rätt? Jag tror att denna, som det kan tyckas, pyttefråga har stark politisk laddning och kan hjälpa oss att förstå den svenska verklighet som för var dag blir alltmer svårbegriplig och som mest tillspetsat lyder: Hur är det möjligt att politikerna fortsätter att tillåta det stadiga och av det mesta att döma för Sverige skadliga tillflödet av migranter utan annat än låtsade motåtgärder?

Frågan måste besvaras på två plan, dels det materiella, dels det ideologiska. Det materiella handlar om vem som tjänar på det här. Det ideologiska är mer diffust och visserligen kopplat till det materiella men ändå med viss självständighet.

Det materiella har jag tjatat om i fem år. Det handlar om egenintressena hos starka och politiskt inflytelserika grupper i samhället, politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet samt komplexets miljonhövdade skaror av administratörer och klienter. Dessa vet precis vad de vill, nämligen komma åt den nettoskattebetalande medelklassens pengar för att själva leva av (och sticka åt ett stort antal frilansande aktivister – såsom de 11 000 medlemmarna i nätverket #vistårinteut – olika slags bidrag för dessas nödtorftiga försörjning).

Ett sådant organisationssystem som etablerats under årtionden, byggt institutioner, utvecklat arbetsmetoder, lärt känna varandra och tränat sig på att samarbeta, slipats av i kanterna och så småningom blivit ett gigantiskt och smidigt maskineri och dessutom genom de politiska partierna kontrollerar den offentliga maktapparaten, ett sådant organisationssystem välter man inte bara med pedantiska argument om felöversättning av ett ord. Sådant är knappt en mygga i björnens päls.

Det ideologiska är mer nebulöst men fullt lika verkligt. Politiskt korrekta tänkesätt som utvecklas under årtionden och lyckas få rotfäste i många medborgares skallar kan vara svåra att utrota framför allt hos dem som i egenskap av välfärdsadministratörer eller välfärdsklienter utgör PK-tänkandets kärntrupp. Ideologin artikulerar ju deras intressen och världsbild.

Men även folk som inte själva har något att vinna på denna krystade filosofi ägnar sig ofta envist åt att upprätthålla fiendens världsbild. Det är dem Lenin föraktfullt kallade nyttiga idioter. De stödjer makten utan att det gynnar deras intressen.

Att trossatsen om allas lika värde drivs med sådan målmedveten kraft beror, tror jag, på att den stöttar andra favoritföreställningar hos politikerväldet och dessa allierade. Dit hör teorierna om mångkultur som förkroppsligades i riksdagsbeslutet från 1975 om att alla människor i Sverige ska ha rätt att assimilera sig i den svenska kulturen eller behålla och vidareutveckla en medhavd utländsk kultur, vid behov på den svenska statens bekostnad.

Mångkultur som skattebetalarna står för och allas lika värde går bra ihop. Värde känns som något som har med marknad och pengar och därmed med försörjning och skatter att göra. Men allas lika värdighet enligt FNs originaltext rör sig, som jag uppfattar det, i en annan dimension. Värdighet vetter mer åt Guds kärlek än åt penningflöden. Att respektera någons värdighet betyder inte nödvändigtvis att man måste släppa in honom i sitt hus och försörja honom. Med formuleringen att migranten och jag har lika värde, däremot, låter det som om vi har fått ekonomiska rättigheter gentemot varandra. Det är den svenska välfärdsstatens hemmaplan. Den kan dela ut pengar men den kan inte skapa mänsklig värdighet. Det är därför, tror jag, som den fuskat lite i översättningen.

Ideologier är som spindelväv, florstunna och lätta men om man sprattlar för att komma loss är risken att man utsiktslöst trasslar in sig och bara kan hoppas på att spindeln blir hungrig och gör processen kort. Därför är det säkrast att inte sprattla utan i stället att köpa hela konceptet med hull och hår. Om något inte verkar stämma, om verkligheten sparkar och för oväsen är det bäst i alla fall att bita ihop och gilla läget. Lika bra att intala sig att alla dåliga nyheter är fejk news. Genom att tänka så blir man lätt en nyttig idiot åt makten.

Därmed har jag äntligen kommit till mitt ärende som är att erkänna att jag faktiskt inte begriper varför Sveriges politiska ledare inte reagerar på verkligheten exempelvis i form av Gunnar Sandelins siffror om antalet uppehållstillstånd i olika nordiska länder, som nyligen publicerades här på Det Goda Samhället.

Att våra ledare inte skulle vara medvetna om situationen går inte att tänka. Enda möjligheten är att de vet och inser men väljer att inte vidta några andra motåtgärder än att hitta på att de vidtagit motåtgärder. Skrönan om att Sveriges gränser stängdes efter svallvågen år 2015 är ett sådant påhitt som togs ur luften och i vissa kretsar fortfarande väcker tilltro vilket enligt min uppfattning bara beror på att folk inte kan ta in i sina skallar att kejsaren möjligen är naken. De vill inte tro det och därför tror de det inte.

Jag tror att politikerna inom exempelvis socialdemokratin är jätteskraja och därför inte törs göra någonting. De är lamslagna på grund av ett lågintensivt inbördeskrig mellan å ena sidan de medelklassiga gråsossiga LO-medlemmarna och å den andra välfärdsfalangen i Tro och Solidaritet och S-kvinnor. Stefan Löfven balanserar på slak lina och törs inte röra sig eftersom han då skulle falla. De politiska ledarna saknar kraft att sätta sig över status quo definierat som politikerväldet med bihang och detta systems PK-ideologi. De är på samma gång systemets förmånstagare och fångar.

BILD: Stillbild ur 1956 års filmatisering av George Orwells roman 1984. Partiets slagord är ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”