OPINION Den som läser mina texter med någorlunda regelbundenhet vet att jag är en stor fantast av vita män. Inte bara för att jag älskar karlar (vilket jag i och för sig gör) utan för att jag älskar det som vita män stått för under det långa, mödosamma Sverigebygget och fortfarande står för. Moral, ansvar, pliktkänsla, fasthet och kärlek till familj och fosterland.

Men faktum är att det också finns vita män som förtjänar förakt. Och det är de vita män som jamsar med i manshatet och som dagligen och stundligen sticker upp fingret i luften för att känna av hur vinden blåser, innan de slår sig ner för att fundera ut en feministfjäskande mobbningsattack mot vita män som grupp.

När jag säger att jag högaktar vita män menar jag främst svenska män. Det beror på två saker. Dels på att det främst är just svenska män manshatarna avser när de pratar föraktfullt om vita män (andra män kan vara hur vita som helst – har de sina rötter någon annanstans än i Sverige så betecknas de oftast som rasifierade). Dels på att jag, som vuxit upp i Sverige, känner fler svenska män än män från andra kulturer.

Naturligtvis är jag väl medveten om att det finns kräk även bland vita män – jag är trots allt 55+ och har träffat på en och annan skitstövel i mina dar. Men de är jämförelsevis få och kan i princip räknas på en hand. Mitt liv har, ända sedan barndomen, präglats av starka, kloka, ansvarsfulla, kärleksfulla vita män – min morfar, min far, min man och min son och många, många fler. Deras kärlek, pliktkänsla och moral gör det omöjligt för mig att acceptera det hat som den vite mannen idag tvingas utstå.

Men de där vita männen som faktiskt förtjänar förakt då? Tja, de är ärligt talat inte så många. Men det finns. Och de är öronbedövande högljudda och tar sjukt stor plats i det offentliga rummet. Infantila grabbhalvor i politiken, som spökar ut sig i knytblusar, gör handhjärtan och som nickar bifall åt kvinnliga kollegor som gjort karriär på att mobba vita män. Skribenter som sviker sin egen manlighet – och sina egna fäder, farfäder och morfäder – genom att krypa i stoftet och ”erkänna” att de är skyldiga till allt möjligt som de inte alls är skyldiga till, bara för att få feministpoäng. Som mobbar andra vita män utan att blinka, för att de tror att det gör dem mer intressanta. Men det gör det inte. Det gör dem bara hopplöst patetiska.

Ett exempel är (den vite och hyfsat privilegierade) skribenten Jens Liljestrand som beskäftigt förklarade att det var ”vita män” som bar skulden för skogsbränderna under den heta sommaren 2018. I artikeln, som förmodligen skulle verka djup och insiktsfull men som bara var fjortismässig, förklarade han med förmodat darr på rösten att hans möten med ”äldre vita män” gjort honom ”benägen att skylla alltihop – bränderna, kaoset, svälten, bajskorvarna som flyter i toaletten på grund av vattenransoneringen – på äldre vita män.” Han konstaterade också, lika beskäftigt, att ”Äldre vita män är den grupp i samhället vars livsstil allra mest bygger på en överkonsumtion av de tre B:na (Bostaden, Bilen, Biffen) och därmed ansvarar för de största koldioxidutsläppen.”

Liljestrand uppmanade också läsarna att ”Leta upp en äldre vit man i din närhet och fråga vad fan han tänkte på.” Och jag undrar, vadå tänkte på? Och när? När han jobbade och drog in pengar till sin familj och till samhället? Eller när han hade mage att bli pensionär och bo kvar i villan han levt i tillsammans med sin familj, trots att barnen är utflugna och det bara är han och hans hustru – eller han ensam – som bor kvar? Eller kanske när han lät sig födas med fel hudfärg?

Den här typen av vita män – vita män som försöker ta poäng på att mobba andra vita män – är bland det mest patetiska som finns. Det är dessa vita män som är värda förakt.

BILD: Doyle McMaster (Danny Strong) är en figur i teveserien Gilmore Girls.