RESEREPORTAGE Paula Ternström har besökt Förenade Arabemiraten. Ett land med ofantliga rikedomar men också ett land som styrs av sharialagar. Landets välstånd väcker frågor hos den hemvana svenska turisten. Hur klarar sig människor egentligen där ute i världen när de tvingas leva utan svenskt försörjningsstöd och generösa föreningsbidrag? Klarar vi av att skifta perspektiv och acceptera att andra inte är som vi samtidigt som vi också värdesätter det vi själva har uppnått?

Kanske har jag kommit rakt in i Tusen och en natt på en flygande matta? Jag landar i Förenade Arabemiraten på den Arabiska halvön vid Persiska viken. Mamma är orolig för att vi flyger över Iran. Men jag längtar solen och äventyret. Här är till och med månen upp och ned, och i Abu Dhabi skrider stolta arabiska män i långa bländvita kaftaner och vita shejkhuvudbonader fram på gator och torg. Men varför måste kvinnorna gå i svart? Stora sjok från huvud till fot med bara en glipa för ögonen. Vid frukosten på det stora vackra femstjärniga hotellet Al Raha lyfter kvinnorna på skynket framför munnen när de äter. Kopiösa mängder munkar, pannkakor dränkta i sirap och arabisk böngryta med persilja, lök, gurka, tomat och yoghurt åker in under niqaben. Det verkar väldigt opraktiskt.

”This is a man’s world, this is a man’s world./ But it wouldn’t be nothing, nothing without a woman or a girl”, sjunger James Brown

It´s a man’s world i Förenade Arabemiraten även om jag tycker mig se att kvinnorna här blir mer kärleksfullt behandlade än i Väst. Allt är inte svart eller vitt. Jag försöker lägga ned min västerländska blick och se ur ett annat perspektiv. Som kvinna har jag inget ansvar här. Jag kan sitta i baksätet och vila. Någonstans är det skönt. Finns det utbrända kvinnor i Arabemiraten? Säkerligen. Gästarbetarna utgör cirka 85 procent av befolkningen och i Dubai hela 89 procent. De sliter men tjänar bra. Därför kommer folk från hela världen för att arbeta här. Gillar man inte läget får man åka härifrån. Men ”money talks” och då tar man kanske seden dit man kommer trots att landet delvis styrs av sharialagar: Religiösa lagar som stödjer sig på ett antal föreskrifter i Koranen. Lagarna handlar bland annat om klädsel, bön, hygien, ägande och äktenskapet. Tolkningen och tillämpningen av sharia varierar inom olika muslimska länder och kulturer. Man får inte visa kärlek offentligt (gäller även gifta par), till exempel pussas eller gå hand i hand, eller göra sexuella anspelningar. All homosexualitet är förbjuden.

Kriminalitet finns knappt i Arabemiraten eftersom straffen är så hårda att ingen vågar riskera något berättar vår egyptiske guide. I Sverige säger somliga att högre straff inte fungerar för att få ned brottsligheten, men i Arabemiraten kanske det fungerar? Några syriska flyktingar eller människor som tigger hör jag inte talas om.

I den arabiska öknen har sand blivit guld tack vare oljepengar. Här flödar kapitalet. På bara ett halvsekel har de sju små absoluta monarkier vid Persiska viken som tillsammans utgör Förenade Arabemiraten genomgått en osannolik förvandling. Ännu på 1950-talet var dessa små ökenstater fattiga avkrokar som försörjde sig på fiske och smuggling. Men så hittade man olja och pengarna började flyta in. Den nuvarande staten bildades 1971–1972 och har idag en materiell levnadsstandard som är få länder förunnade.

Demokratin är däremot långt borta. Planeringen för ett liv efter oljan har gjort framför allt emiratet Dubai till ett internationellt handels- och nöjescentrum med flera av världens mest spektakulära byggnader. President Khalifa bin Zayed Al-Nahyan har fått världens högsta byggnad uppkallad efter sig: Burj Khalifa. Här vill man visa världen vem som är störst, bäst och rikast. För den som är rikast vinner, eller? Dubai är mellanösterns svar på Las Vegas. Här tävlar man om superlativer och hit kommer man för att vräka sig i lyx och modernism. Men för mig känns Dubai som en artificiell, själlös rymdstad. Jag undrar vem som vill bo här.

Jag gnider Aladdins lampa och drömmer mig vidare bort i Arabiens ökenland till Abu Dhabi. Enligt sägnen hittade en gasell en oas på just den plats där Abu Dhabi ligger. Det var också här man hittade olja. Idag producerar Abu Dhabi 95 procent av den olja man utvinner i Arabemiraten och som gjort landet så rikt att man 2007 kunde bygga världens tredje största moské: Ett vitt gnistrande gigantiskt tempel. Jag lindar en sjal om huvudet och är noga med att täcka axlar och knän när vi går in i den ofantliga byggnaden. Ändå blir jag stoppad av den kvinnliga vakten som säger åt mig att stoppa in några hårtestar som sticker ut. Jag får en föraning om vad en moralpolis kan vara. Här är det könsegregerat så jag skiljs från mitt manliga sällskap och vandrar ensam vidare då jag hör någon ropa bakom mig. Ytterligare en vakt som undrar vart jag ska? – Jag ska be säger jag med stadig röst och rak blick. Hon granskar mig tveksamt men släpper till slut förbi mig. Hur kan hon veta vad jag tror på?

För oljepengar byggde man också det sjustjärniga Emirate Palace i Abu Dhabi, dit tjejerna i Sex and the city åker. Färgen på Emirate Palace är tänkt att reflektera de olika schatteringarna av sand från den arabiska öknen. Palatset byggdes 2001 ursprungligen för presidenten som bodde där i fem år och ritades av den brittiske arkitekten John Elliott i samarbete med Reza Rahmanian. Skapandet genomsyrades av balans, proportioner, geometri, rytm och hierarkiskt majestät. Guldtemat skulle gestalta och illustrera den arabiska kulturen. Denna dröm kostade över 39 miljarder svenska kronor att bygga vilket gör det till världens tredje dyraste hotell. Att gå igenom slottets salar på mjuka mattor är en konstupplevelse. Man andas skönhet genom hela kroppen. Här flödar rikedomar med utsökt smak och finess. Jag törs säga att det är den vackraste byggnad jag någonsin besökt. På damtoaletten lyfter kvinnorna på slöjan och skakar ut sitt hår. De kastar längtansfulla blickar på mitt fria svall och min figursydda klänning. Eller bedrar jag mig? Tycker de att jag är en slampa?

I restaurangen med utsikt över Persiska viken sitter en shejk och konverserar med två kvinnor. De ler vänligt mot oss. Jag kan inte låta bli att undra om det är hans två fruar. För här får en man till och med ha fyra fruar om han kan försörja dem. Men nu kan jag inte bli arg. Till dessert får jag glass med flagor av 24 karats guld. De smälter sakta i min mun. Plötsligt tänker jag på Kung Midas. Kungen som önskade att allt han vidrörde skulle bli guld. Vi vet alla hur det slutade.

I hotellets bokhandel finns böcker om president Khalifa bin Zayed Al-Nahyan på alla språk och med smickrande bilder. Jag läser på baksidan att han beskriver sitt ledarskap som att han är ”kapten över ett fartyg”. Fartyget är nationen och det är han som styr. Frasen är kanske en allegori på Walt Whitmans dikt ”O Captain, my Captain”. Referensen väcker känslor även hos mig. På dagstidningarnas förstasidor finns bilder på presidenten och Angela Merkel som tar varandra i hand. De ser glada ut och verkar ha kommit överens om något. Vad vet jag inte eftersom det står på arabiska. Men jag förstår att världen trots allt måste förhålla sig till denne monark som räknas till en av världens rikaste. Vad befolkningen i Förenade Arabemiraten egentligen tycker om det politiska styret i denna stat där politiska partier är förbjudna och där lagstiftningen i mycket bygger på sharialagar har jag ingen aning om. Men med tanke på att de verkliga medborgarna bara utgör 10-15 procent av befolkningen och att dessa är garanterade vissa privilegier är kanske många av just dessa ganska nöjda.

När vi går ut från bokhandeln möter vi ett arabiskt par. Han i helvit skrud, hon i svart med tjock slöja täckt över hela ansiktet. Först blir jag glad, när jag ser att han håller henne i handen. Det får man ju egentligen inte göra här. De skrattar och pratar med varandra. Men så förstår jag. Han leder henne eftersom hon inte kan se någonting. Slöjan är för tjock. Kvinnan i Arabemiraten verkar leva i ett beckmörker även om hon kan äta guld.