OPINION I söndags den 5/12 hade DN en mycket saklig, sammanfattande artikel om svensk invandringspolitik, skriven av två välkända, svenska ekonomer. Det är roande att se DN:s slingrande för att försöka ta sig ur sin gamla ståndpunkt av förljugenhet, förnekande och fabricerande av falska nyheter. Man förstår att det smärtar och att man måste gå omvägar för att så sakteliga bygga upp en föreställning om en ändrad verklighet, som skulle kunna motivera en förändring av den egna ståndpunkten till ett bejakande av en mer restriktiv invandringspolitik. 

Det som nu DN ger utrymme för har av DGS, Nyheter idag, Samhällsnytt, Fria Tider och andra sagts i mer än tio år. Men det är ju rasistiska, främlingsfientliga organ. ”De har ju ingen trovärdighet!” har DN länge predikat. 

I Expressen 4/1 beskriver Johan Hakelius på ett roande sätt hur många av oss är så kära i våra gamla åsikter att vi håller fast vid dem, också när verkligheten egentligen övertygat om att de är felaktiga och föråldrade. Det är svårt att ändra åsikt. Det är kostsamt. Man kan förlora vänner och kanske till och med försörjning. Den som ändrar åsikt är därför en större hjälte än den som envist håller fast vid sin gamla – oavsett hur verkligheten förändras. 

De som tidigt förstod att den officiellt påbjudna invandringspolitiken var   ett stort misslyckande, som själva grundade sitt ställningstagande på eget faktasamlande och som därigenom kunde stå emot den propaganda som partierna producerade och DN och andra spridde, de fick betala dyrt för sitt ställningstagande, i den mån de inte bara behöll det för sig själva. De förtjänar beröm för sitt mod och är väl värda den uppskattning de nu sent omsider kanske får. Men det är inte troligt att de uppskattas av andra än gamla meningsfränder. De andra vill inte bli påminda om de egna försyndelser som fick dem att hålla tyst fastän också de insåg invandringspolitikens misslyckande. 

Men de som senare, kanske mycket senare, till slut ändå ändrade uppfattning och övergav den officiellt påbjudna förtjänar också att prisas. De möttes kanske inte av så mycket fördömande som pionjärerna, men fick knappast några dunkar i ryggen från de tidiga invandringskritikerna, snarare syrliga kommentarer om kappvändande och opportunism. Kanske blev den största kostnaden att de inte längre var välkomna i något läger, utan istället blev utfrusna av alla. 

Hur har den numera stora fanflykten från den så kallade humana och generösa invandringspolitiken kunnat ske, trots motståndet från etablerade partier och traditionella massmedia? 

Det är populismens förtjänst. Ett parti – SD – höll fram ett alternativ och väljarna – många av dem – tackade och övergick till dem. Det kunde ske utanför offentligheten, i valbåset eller bland arbetskamrater och andra som tillät sina gamla vänner att ha avvikande åsikter. Därför var det kanske inte lätt men ändå uthärdligt för en LO-medlem att överge socialdemokratin och sluta sig till SD. 

Och i söndags, i God morgon Världen, sade Widar Andersson: ”Det samtal som nu återstår… nästa samtal är det mellan Stefan Löfven och Jimmie Åkesson, där man gör upp om några frågor. Det ser jag fram emot.” 

Vem gör inte det. Och det kan komma snarare än man vågar tro.