Bitte Assarmo: Quentin Tarantino gör upp med Charles Mansonkulten i 2019 års bästa film

Bitte Assarmo

KULTUR Denna text handlar om Quentin Tarantino och framför allt om hans senaste film, Once Upon a Time in Hollywood. Den innehåller dessutom en rejäl spoiler, så om du ännu inte sett filmen men har tänkt göra det så bör du sluta läsa här. Ni andra får gärna läsa vidare i denna mycket personliga hyllning till en, i mitt tycke, av världens främsta filmskapare och en av hans allra bästa filmer.

Quentin Tarantino fick sitt stora genombrott med Pulp Fiction 1994. Hans regidebut, De hänsynslösa (Reservoir Dogs, 1992)) var redan kultförklarad i vissa kretsar vid det laget, men det var Pulp Fiction som gjorde Tarantino till stjärnregissör. Det var samma år som Forrest Gump och Nyckeln till frihet slogs om Oscarstatyetten för bästa film. Själv tyckte jag – och tycker fortfarande – att Pulp Fiction borde ha fått den. Men även om filmälskare världen över var redo för Tarantinos våldsamma svarta komik så var inte Oscarjuryn det. Och på den vägen är det fortfarande, trots att flera av Tarantinos filmer blivit moderna klassiker.

Tarantino har till dags datum regisserat nio filmer. Och med dem har han skapat ett eget universum. Ytterst förenklat skulle man kunna säga att det i Tarantinos värld lever figurer som bröderna Vic och Vincent Vega, som vi ser i De hänsynslösa respektive Pulp Fiction, och att filmer som Kill Bill vol 1 och 2 (2003 & 2004) ) är vad de ser när de går på bio.

I Tarantinos universum händer också sådant som många av oss skulle önska kunde hända även i vårt eget. I Inglorious Basterds (2009) sprängdes Hitler och hans närmaste hejdukar i luften när de hade samlats på en glittrig filmpremiär i det ockuperade Frankrike. Och i Once Upon a Time in Hollywood får Sharon Tate och hennes baby leva vidare i huset på Cielo Drive, medan Charles Mansons depraverade hippies möter ett våldsamt och välförtjänt slut då de möter de två helyllegrabbarna Rick Dalton och Cliff Booth.

Once Upon a Time in Holloywood utspelar sig i Hollywood vid två tidpunkter 1969 och i centrum står den lätt avdankade skådisen Rick Dalton, hans trofaste vän och allt-i-allo, stuntmannen Cliff Booth och den vackra skådespelerskan Sharon Tate, som är lyckligt gift med stjärnregissören Roman Polanski. Dalton bor på Cielo Drive och befinner sig, som han säger, bara ett poolparty från en huvudroll i en Polanskifilm. Men medan Tate och Polanski är hetast i Hollywood, och går på partyn tillsammans med Steve McQueen och Mama Cass är Dalton på väg ut i kylan. Cliff, som är hans vän och förtrogne, gör vad han kan för att stötta sin vän i alla väder.

När vi först möter dem i februari 1969 har Dalton just fått ett erbjudande om att spela in spagettiwesterns i Europa. Tarantino kan sin filmhistoria, och vet hur illa sedd just denna westerngenre var vid den här tiden, och Dalton är inte förtjust i tanken. Men vad ska en soon-to-be-fördetting göra? Rick Dalton faller till sist till föga, och tillsammans med Cliff reser han till Italien där han stannar i flera månader. När han kommer hem till Hollywood igen, nygift och med fräcka filmaffischer från sin italienska karriär i bagaget, är det den 8 augusti 1969.

Den som känner sin amerikanska nutidshistoria vet att det nu bara är fråga om timmar innan det ofattbara kommer att ske – att Charles Mansons nerknarkade, hjärndöda sektmedlemmar kommer att slakta den nu höggravida Sharon Tate och hennes vänner i Tates hem. Men ingenting blir som det var tänkt, för i Quentin Tarantinos universum kan vad som helst hända – och gör det också.  Mansons hippies kommer förvisso fram till Cielo Drive men de går in i fel hus. Och där stöter de på patrull, i form av Hollywoods coolaste stuntman, hans enastående väldresserade hund Brandy och en, av Margaritadrinkar, överförfriskad skådis som fortfarande har kvar rekvisita från en av sina tidigaste och mest omtyckta filmer. Och den korta stund det tar innan de tre potentiella mördarna utplånats hinner de önska att de aldrig sällat sig till Mansonkulten, än mindre begett sig till Cielo Drive för att mörda en ung skådespelerska och hennes ofödda barn.

När Once Upon a Time in Hollywood hade premiär i USA utbröt jubel i biosalongerna när det stod klart att Tarantino, på sitt rättframma sätt, hade beslutat sig för att göra upp med Mansonkulten en gång för alla. Ända sedan morden ägde rum 1969 har det funnits en osmaklig aura kring Charles Manson – ett slags perverterad fascination som satt mördarna i centrum och avhumaniserat offren. Det har aldrig saknats filmer och dokumentärer om sekten, och 2019 – lagom till 50-årsminnet av morden – har det närmast exploderat. Vad sägs till exempel om en dokumentärserie på temat ”Min farfar Charlie Manson”? Men det amerikanska folket har aldrig förlåtit Manson och hans mördare. Och Tarantinos uppgörelse med den amerikanska nutidshistorien liknar ingenting annat som visats på vita duken.

Once Upon a Time in Hollywood visar, mer än någon annan av Tarantinos filmer, att han är så mycket mer än en vanlig regissör. Han är i grund och botten en filmälskare som gör filmer han själv vill se och samtidigt som han är både nyskapande och djärv – befriad från de konventioner och den politiska korrekthet som så ofta präglar de stora Hollywoodproduktionerna – har han en orubblig och, faktiskt, konservativ syn på vad som är rätt och fel. Han drar sig inte för att visa Spahn Ranch, Mansonsektens sunkiga tillhåll, i all dess smuts och misär, framställa de livlösa hippiesarna som själsdöda vrak, eller för att öppet visa sin avsky både inför deras livsstil och deras handlingar. Han räds inte heller att visa det hjältemod som kan besittas av två – nästan – helt vanliga män som närmar sig medelåldern.

Någonstans, 50 år efter morden, ger Tarantino offren den upprättelse de aldrig riktigt fått. Sharon Tate lever vidare i ett annat universum, lyckligt gravid och hoppfull inför framtiden, och Rick Dalton behöver sannolikt inte vänta länge på det där poolpartyt som – kanske – kan göra honom till Hollywoodstjärna än en gång. Med 2019 års bästa film har Quentin Tarantino än en gång visat att han är en av tidernas mest geniala filmskapare.