Vårt samhälle styrs till stor del av ovetenskapliga dogmer som till skillnad från det sunda förnuftet kan utnyttjas av skumma intressen för att driva egennyttiga ärenden.

Vi vet till exempel barn och ungdomar numera lider långt mer än tidigare av ett antal neuropsykiatriska störningar, till exempel ADHD. Huruvida ADHD existerar eller inte är oklart. Åkomman finns definitivt i bemärkelsen att en kår av psykiatriker försörjer sig på att diagnosticera sjukdomen och att läkemedelsbolag tjänar bra på att sälja mediciner för att bekämpa den (och därtill att skolelever kan få gynnad behandling i skolan med hänvisning till en diagnos varför landets BUP-kliniker har månadslånga köer).

Men om ADHD och de andra störningarna existerar i någon annan och mer objektiv bemärkelse är osäkert. Den danske psykiatrikern Peter Gøtzsche har retat upp sina kollegor genom att påstå att sjukdomen ADHD inte finns.

Eftersom vetenskapsmännen inte är överens och eftersom det kan misstänkas att själviska motiv kan ligga bakom deras ställningstaganden aktar jag inte för rov att kalla föreställningen om ADHDs existens för ett slags dogm. På skalan över tillförlitliga kunskapsgrunder ligger dogmer under det sunda förnuftet. I varje fall ligger de inte självklart över. Därför anser jag mig ha lika rätt som psykiatrikerna att med tillhjälp av mitt verktyg – det sunda förnuftet – tolka det faktum att ett stort antal ungdomar numera, till skillnad från tidigare, uppvisar symtom som är typiska för den påstådda sjukdomen ADHD, till exempel följande enligt 1177 Vårdguiden:

· Du har svårt att komma igång med uppgifter, och svårt att avsluta dem.

· Du kan ha svårt att hålla ordning omkring dig.

· Du kan ha svårt att passa tider. Du glömmer eller tappar ofta bort saker.

· Det är vanligt att du skjuter upp det du ska göra tills det blir försent.

För mig framstår sådana problem som disciplinsvårigheter (och eventuellt allmän obegåvning) snarare än något som har med bakterier eller andra medicinska förhållanden att göra. Om man bortser från allmän obegåvning (vilket man förstås inte kan göra eftersom hälften av befolkningen har lägre än genomsnittlig förståndsförmåga) så skulle jag förmoda att förklaringen till sådana defekter – som alltså ökar med tiden vilket talar emot hypotesen om bristande intelligens – är att barnen inte bryr sig om föräldrarnas, lärarnas och andra vuxnas order och tillsägelser. Barnen har sedan födseln fått lära sig att få sin vilja igenom och inte behöva lyda. Föräldrar och andra auktoriteter har ansett att de inte ska bete sig som auktoriteter utan i stället skapa största möjliga frihet för barnen. Därför grasserar ADHD.

För mig framstår detta som största tänkbara svek mot det uppväxande släktet. De erfarenheter och kunskaper som kulturen har lärt människan att tradera från generation till generation går helt förlorade om barnen, som saknar sådan erfarenhet, själva ska bestämma i stället för att lyda och lära sig. Isaac Newton påstås ha sagt att ”om jag har sett längre än andra så beror det på att jag stått på jättars axlar”. Han menade, tacksamt, att han lärt sig av äldre vetenskapare och tänkare och att detta varit till stor fördel för honom. Det sunda förnuftet intalar mig att det är på motsvarande sätt med vår tids barn. Det gynnar dem om de, eventuellt med visst tvång, lär sig att lyda sina föräldrar och följa deras råd.

Förenta Nationerna har formulerat en barnkonvention som per den första januari nästa år kommer att bli svensk lag. Hela poängen med barndeklarationen är att samhället ska lyssna mer på barnen. Om du orkar kan du läsa den krönika om barnkonventionen som jag skrev för två år sedan. Om du inte orkar, vilket jag respekterar eftersom det är ett oskick av skribenter att kräva av läsare att läsa deras tidigare inlägg i samma ärende, så räcker det med att du tar till dig min slutsats som var denna: ”Hela idén om att barn skulle ha samma rättigheter som vuxna är för övrigt tvivelaktig för att inte säga snurrig”.

Om barn ska ha förstärkta rättigheter så måste det vara på bekostnad av någon annans rättigheter. Här finns ingen annan kandidat än föräldrarna. Och vem är det som ska värna och upprätthålla barnens nya rättigheter? Det är enligt konventionen de sociala myndigheterna. De ska ”tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention”. De sociala myndigheterna ”skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro”. Konventionen går ut på att flytta makten över barnen från föräldrarna till de socialsekreterarna.

Men om mitt sunda förnuft pekar rätt är ju detta helt uppåt väggarna. Problemet i vår tid, med exploderande ADHD och andra neuropsykiatriska diagnoser, är ju att barnen slutat lyda och lära sig av föräldrarna. När FN nu kommer och föreslår att barnen ska bestämma ännu mer kommer det inte att minska antalet ADHD-diagnoser utan tvärtom att öka dem. Därav kan man dra slutsatsen att FN kan ha ett skadligt inflytande på den mentala hälsan i vårt land.