Den viktigaste regeln i Sveriges främsta grundlag, regeringsformen, står längst fram i första kapitlets första paragraf. Den lyder:

All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Sedan förklaras lite mer detalj hur makten som utgår från folket ska bli lag och praxis:

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Folkets självstyrelse ska alltså förverkligas genom att folk tänker och diskuterar med varandra och därefter röstar till riksdag och kommunfullmäktige som i kraft av det mandatet ska styra oss. Observera att det inte står att någon annan ska lägga sig i.

Den första januari nästa år är det meningen att FNs Barnkonvention, som antogs i december 1989 och genast på nyåret 1990 ratificerades av Sverige, ska bli svensk lag. Ratificera betyder ”att rättsligt binda” men vad det betyder är oklart. FN skulle troligen inte skicka de blå baskrarna om Sverige i praktiken inte kände sig rättsligt bundet. Ratificeringen innebär egentligen bara en rekommendation som regeringen sänder ut över landet om att Sverige måtte bete sig enligt barnkonventionen.

För två år sedan skrev jag en krönika om barnkonventionen. Min tes var i stort sett att konventionens syfte var att stärka de sociala myndigheterna mot familjerna under förevändning att barnens rättigheter måste värnas om detta inte sker med automatik i barnets familj. (Gissa av vem.) Problemet för socialsekreterarna är att blotta ratificeringen inte ger svensk domstol rätt att avgöra bråk som uppstår genom konventionens existens. Svensk domstol kan inte döma efter ett FN-dokument som inte inkorporerats i svensk lag. Det är därför staten nu ägnat tio år till att tänka igenom hur konventionens ofta oklara paragrafer kan göras om till svensk lag så att rätt kan skipas av svensk domstol.

Detta stora förberedelsearbete har nu resulterat i proposition 2017/2018:186 på 195 sidor om ”Inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter”. Propositionen lämnades till riksdagen i mars i år.

Nu kommer min stora fråga. Riksdagen ska ta ställning till propositionen. Riksdagsledamöterna är ombud för det folk ur vilket all offentlig makt enligt regeringsformen utgår. Regeringsformen är ett slags lag för riksdagsledamöterna. (Vanlig lag är riksdagens regler för folket, grundlag är folket instruktion till sina beslutande ombud.) Barnkonventionen är ett känsligt regelstycke eftersom den till stor del handlar om hur svensk domstol ska hantera konflikter mellan det civila samhället, i det här fallet särskilt familjen, och myndigheterna, i det här fallet särskilt de sociala myndigheterna.

Man, i det här fallet jag, skulle ha antagit att regeringen i sitt arbete med propositionen – och riksdagen i sina överläggningar – varit fullt medveten om den potentiella maktförskjutningen från familjen till myndigheterna som en till svensk lag förvandlad barnkonvention skulle kunna medföra. Man, fortfarande jag, skulle därför vidare ha antagit att folkets ombud särskilt skulle ha lyssnat på folket när de formulerat och diskuterat lagförslaget. Hallå Nisse, nu handlar det om en lag som i taskiga lägen kan ta ifrån dig barnen eller i varje fall ge ungarna rätt om de anmäler dig till socialen när du inte gör som de vill!

På sidan 194 i propositionen finns en deltagarlista avseende den hearing som regeringen hållit kring ”de ekonomiska och administrativa konsekvenserna av en inkorporering av barnkonventionen”. Dessa deltog:

1. Justitiekanslern

2. Kriminalvården

3. Migrationsverket

4. Försäkringskassan

5. Socialstyrelsen

6. Inspektionen för vård och omsorg

7. Barnombudsmannen

8. Kronofogden

9. Skolinspektion

10. Diskrimineringsombudsmannen

11. Rädda Barnen

12. Unicef Sverige

13. Statskontoret

14. Ramböll (ett konsultföretag som gjort en del beräkningar)

På sidan 135 finns en uppräkning av de instanser som fått ärendet på remiss. Det är ungefär samma gäng med tillägg för sådana som Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter, Riksförbundet för sexuell upplysning, och Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige.

Vanliga morsor och farsor är inte tillfrågade. Men hur skulle det ha gått till? Vanliga morsor och farsor är ju inte organiserade. Det är tänkt att medborgarnas valda ombud ska ha fattat att deras huvudmän är medborgarna. Men i verkligheten talar de inte med sina huvudmän enligt regeringsformen utan i stället med sina allierade i det välfärdsindustriella komplexet med stöd- och sidoorganisationer.

Politikerväldets vänner är det välfärdsindustriella komplexet och dessa klienter. Här försöker man inlemma barnen i kretsen av klienter. Politikerväldets motståndare är det civila samhället. Till och med Sveriges kristna råd, normalt en nog så politiskt korrekt sammanslutning, bekymrar sig rådet i Dagens Nyheter för vad barnkonventionen förvandlad till svensk lag kan ställa till med. Till exempel oroar de sig för att lagen ska användas för att förbjuda konfessionella friskolor.