Du kanske tycker att mina utläggningar om liberalismen och de mänskliga rättigheterna och deras historia och inbördes relationer är pedantiskt trams för statsvetenskapliga teoretiker. Jag ser det inte så. Till exempel börjar jag misstänka att vår tids mänskliga rättigheter, som jag liksom alla andra svenskar betraktat med reverens och bävan som vore de ett slags gudomliga väsen, i vissa fall kan vara skadliga (se exempelvis här).

Men man ska ha bra på fötterna om man ska våga utmana det heliga. Se på Martin Luther. Han gick inte bara ut på torget med allmänna klagomål på avlatshandel och andra påvliga oskick. I stället gjorde han noggrant sin hemläxa, läste Bibeln och funderade och spikade sedan sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg så att han väl förberedd och självsäker kunde möta sina vedersakare.

Det är samma sak nu. Vi kan inte gå ut och babbla i allmänhet om att det är något fel på de mänskliga rättigheterna. Va? skulle folk säga. Är du emot yttrandefriheten, din idiot? Och de skulle ha rätt. Här måste sonderas, examineras, utredas och analyseras. Tillbaka till källorna!

Det som idag kallas mänskliga rättigheter har, visar det sig, uppstått under tre olika historiska faser som vardera betonat sin del av den franska revolutionens devis om frihet, jämlikhet och broderskap.

Ursprungligen handlade de mänskliga rättigheterna om frihet, närmare bestämt frihet från förtrycket från det egenmäktiga, absoluta, kungliga enväldet. Troligen var Magna Charta det första dokumenterade uttrycket för denna kamp (eller i varje fall det första ännu överlevande sådant dokument). Nu invänder du kanske alldeles korrekt att det i Chartans fall inte handlade om någon ”mänsklig” rättighet mot den absoluta kungamakten utan bara om adelns och prästernas rätt att inte beskattas hur som helst. Men någonstans ska det börja. För övrigt står det så här i den trettionionde paragrafen: ”Ingen fri man får häktas, fängslas, berövas sina rättigheter eller tillgångar eller dömas till fredlöshet eller landsflykt eller på annat sätt ofredas eller förföljas annat än efter laga dom av sina jämlikar och enligt landets lag”. Det låter mer allmänmänskligt.

Nästa betydelsefulla handling var den engelska Bill of Rights som antogs efter den ärorika revolutionen år 1689. Där uppräknas alla papistiska fel som den nyss avsatte absolute konungen James II hade begått och inskärps att hans efterträdare, protestanterna Mary och William, fortsättningsvis skulle lyda Parlamentet.

Ett hundratal år senare, i den amerikanske självständighetsförklaringen år 1776, får formuleringarna plötsligt ett nytt tonfall även om de mänskliga rättigheterna fortfarande handlar om att organisera maktutövningen i ordnade former i stället för att överlåta den helt åt den absoluta kungamaktens självsvåldiga ingivelser. Det nya är den sakrala klangen i ordalydelsen. Att kungen inte ska få bestämma själv beror inte på att något visst socialt skikt gör motstånd utan på att varje enskild människan enligt en nyupptäckt princip är sakrosankt och av någon högre makt försetts med oförytterliga rättigheter. Hur det hade gått till vet man inte, men det artikuleras med kraft:

Vi anser att dessa sanningar är självklara: att alla människor är skapade lika, att de av sin skapare har utrustats med vissa oförytterliga rättigheter; att liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa rättigheter; att regeringar har inrättats bland människorna för att trygga dessa rättigheter och att regeringarna likaledes har erhållit sina rättigheter från de styrda.

Här har det helt enkelt uppfunnits en mänsklig rättighet som innebär att var och en inom rimliga gränser är fri att bestämma över sitt eget liv utan inblandning från någon överhet. Människans medfödda frihet är härmed etablerad (vilket tretton år senare specificerades  i USAs Bill of Rights).

Den franska deklarationen om människans och medborgarens rättigheter från revolutionsåret 1789 har vad jag kan se inte så mycket nytt att komma med. Den känns som en välgjord kopia av det amerikanska idégodset.

Sedan tog det ungefär ett och ett halvt århundrade innan nästa stora innovation gjordes på området mänskliga rättigheter. Den första fasen hade handlat om frihet. Den andra handlar om frihet plus jämlikhet och gör sin strålande världspremiär genom presentationen av FNs Allmänna Deklaration om de Mänskliga Rättigheterna år 1948. Här lanseras ett helt nytt koncept som av vissa kallats positiva mänskliga rättigheter till skillnad från de tidigare introducerade negativa mänskliga rättigheterna.

De gamla negativa rättigheterna var sådana som inte kostade något för andra människor. Din yttrandefrihet kostar mig inget (annat än det psykiskt lidande dina idéer kanske inger mig). Men dina positiva rättigheter, till exempel barnbidrag och sjukersättning, drabbar andra ty för varje positiv rättighet uppstår en skyldighet för någon annan att betala.

En del positiva rättigheter hade förstås redan införts i embryonala välfärdsstater redan innan FN år 1948 förklarade dem för allmängiltiga och världsomspännande. Men FN-förklaringen blev en sorts helig skapelseakt för de positiva rättigheterna ungefär som att USAs självständighetsdeklaration representerade den änglakör vars sång förkunnade de negativa rättigheternas helgade ankomst till jorden.

Om det inte verkar för fantasifullt kan man även sätta andra beteckningar på de två faserna och deras respektive typ av mänsklig rättighet. Den första fasen var borgerlig i bemärkelsen att den gav röst åt näringslivets och företagsamhetens önskemål om särskilt angelägna rättigheter, till exempel näringsfriheten, äganderätten och yttrandefriheten. Enligt samma logik var den andra fasen socialistisk eftersom den gav uttryck åt den tidiga arbetarklassens krav på ett förbättrat liv under fältropet jämlikhet (vilket med nödvändighet måste ske på någon annans bekostnad om det skulle vara någon mening med det).

Därmed har vi kommit till de mänskliga rättigheternas tredje fas som utspelas framför våra ögon och har mottot broderskap vilket betyder att det inte ska finnas några skillnader på människor helt oberoende av fallenhet, kompetens och övriga omständigheter. Nu är det varken bourgeoisiens eller arbetarklassens intressen som ska främjas med hjälp av nyuppfunna mänskliga rättigheter utan i stället böjelserna hos ett nytt socialt skikt som knappt existerade och ännu mindre skaffat sig någon gemensam ideologi före andra världskriget, nämligen världens samlade politiker. Dessa tilltalades av utsikten att kunna rättfärdiga sina insatser såsom ett förverkligande av en ny sorts mänskliga rättigheter.

I denna stora rättighetssäck återfinns alla de på olika FN-deklarationer grundade och därifrån vidareutvecklade svenska lagar som förhindrar att lärare etablerar auktoritet i klassrummet, att samhällsfarliga islamister utvisas, att polisen kan ingripa mot ungdomsbrottslingar (troligen för att FNs barnkonvention och därpå formulerade svenska lagar sticker käppar i hjulet). Här finns också de tankefrön som gjort mångkulturen till ledstjärna för svensk integrationspolitik och förmått svenska muséer att sätta upp varningsskyltar för svenska traditioner och svensk kultur bredvid utställda föremål. Broderskap är att framhäva det gemensamma och förneka det särskilda, individuella eller nationella.

Mina teser är därmed spikade. De ger mig kurage att med gott samvete säga vad jag tycker. Nu vet jag varför jag varit så ambivalent mot påstådda mänskliga rättigheter. Jag har både gillat dem och varit skeptisk mot dem. Nu förstår jag att det är skillnad på rättigheter och rättigheter. Dem jag ogillar är särskilt den tredje fasens broderskapsrättigheter.