Enligt Aftonbladet, som nog går att lita på i frågor som denna och som dessutom gjort ett fint diagram, har antalet dödsskjutningar ökat från åtta stycken år 2006 till 45 stycken förra året. 306 skjutningar sägs ha inträffat varav 135 ledde till mer eller mindre allvarliga skador och 45 alltså till döden. Varför inte fler kulor träffade och varför inte fler skadade dog vet jag inte. Antagligen beror utfallet till stor del på slumpen och på den snabba och säkra vården av skjutskadade människor. Om det varit i Syrien hade kanske hundra dött.

Sådana som jag har då och då genom åren utan särskild övertygelse tillgripit en snuttefilt i form av en lugnande maning att inte oroa oss eftersom buset bara skjuter ihjäl varandra så att vi hederliga medborgare inte behöver bekymra oss.

Men det verkar vara en fåfäng förhoppning. Mats Löfving, chef för polisens Nationella Operativa Avdelning – före detta Rikskriminalen; larvigt att byta namn tycker jag – säger att detta våld saknar särskild koppling till så kallade utsatta områden: ”Eskilstuna, Örebro, Värnamo, Umeå och Borlänge – där har vi sett skjutningar. Det går inte att se några tydliga samband med utsatta områden och organiserad kriminalitet. Men ändå våld med skjutvapen”.

Fram till juli i år inträffade 182 skjutningar varav 62 ledde till skador och 25 till döden. Till skjutningarna kommer de som det verkar allt populärare sprängningarna som ökade från 83 stycken första halvåret i fjol till 120 motsvarande period i år, en fyrtiofemprocentig uppgång. Polisen erkänner sig, enligt ryktesvisa och oroväckande samstämmiga uppgifter som jag hört från flera håll, sakna kontroll över situationen vilket nog inte främst beror på att det saknas poliser utan på att de inte får eller vill gripa in med så mycket våld som det skulle krävas.

Hur mycket våld skulle krävas? Brasilien ligger några årtionden före Sverige i utvecklingen av utsatta områden med därtill hörande droghandel, mord och annan grov brottslighet. Där drar sig polisen inte för att sätta hårt mot hårt. I staden Rio de Janeiro, som befolkningsmässigt är ungefär lika stor som Sverige, har polisen första halvåret i år dödat 120 kriminella mot 82 stycken samma period förra året.

Det är oklart om det hjälper med sådana hårda tag. Det offentliga Instituto de Segurança Pública, en sorts Brå, har just lämnat en rapport om kriminalitetens utveckling i delstaten med samma namn som staden (16 miljoner invånare).

De första tre kvartalen i år sjönk antalet mord till 3 025 personer mot 3 843 samma period förra året, vilket är det lägsta antalet sedan 1991. Antalet beslagtagna vapen uppgick till 6 588, det största antalet sedan 2007. Antalet bilstölder gick ned med 36 procent sedan förra året (vilket inte hindrade att min portugisiskalärarinna och hennes man blev rånade och fråntagna bilen för några månader sedan). Lastbilsrånen gick ned med 19 procent sedan förra året. Gaturånen minskade 13 procent och så vidare.

Om det där betyder något vet jag inte. Troligen vet ingen annan heller. Det underliga är att vi i Sverige inte har någon debatt om hur det statliga, numera troligen förlorade, våldsmonopolet ska återupprättas. Partierna verkar nöja sig med en allmän överenskommelse om att det ska finnas ytterligare några tusen poliser om ett antal år. Sedan ställer vi oss vid sidan och betraktar situationen medan antalet skjutningar, sprängningar och rån fortsätter att öka och då inte bara i utanförskapsområdena. Handlingsförlamningen är förbluffande.

Jag tror att hela den svenska reaktionen beror på en feministiskt inspirerad skräck för våldet. Ja, våld är vedervärdigt och själv är jag en feg person men jag inser att våld i vissa särskilt avskyvärda situationer är nödvändigt om man vill försvara sitt samhälle. Historiens mönster är att män ger sig ut i krig för att döda eller dö medan kvinnorna sitter inlåsta och, beroende på utfallet av männens kamp, antingen blir fria eller våldtagna och bortrövade.

Jag säger inte att polisen som i Brasilien ska börja döda kriminella, jag säger bara att problemet inte kommer att försvinna utan i stället förvärras vecka för vecka, månad för månad och att vi inte har så mycket tid på oss. Jag vet nästan allting, men inte vad man ska göra åt detta.

Sverige befinner sig nu, vad jag kan begripa, i en Väpnad Konflikt (Armed Conflict) enligt den officiella definition som anges av Department of Peace and Conflict Research vid Uppsala universitet och lyder som följer:

En statsbaserad väpnad konflikt är en omstridd oförenlighet som gäller regeringen och/eller ett territorium där bruket av väpnad makt mellan två parter varav åtminstone endera är regeringen i en stat som resulterar i åtminstone 25 stridsrelaterade dödsfall under ett kalenderår.

En petimäter skulle kunna invända att folk inte dör i strider med polisen och att definitionen därför inte skulle vara tillämplig. Men detta gör inte saken bättre eftersom det bara beror på att polisen inte griper in. Den försöker inte ens hävda sitt våldsmonopol.

Det ser ut som Sverige är på väg mot ett annat tillstånd som freds- och konfliktforskningen definierar så här:

En statsbaserad konflikt eller dyad (två beväpnade aktörer i ömsesidig opposition) som når åtminstone 1 000 stridsrelaterade dödsfall under ett kalenderår.

Det kallas för krig. Där är kanske Brasilien om man räknar hela landet men ännu inte Sverige.