En gammal rektor hade just pensionerat sig. Han ville träffa sina kära lärare för att ta farväl. Han brydde sig inte så mycket om de där nyexaminerade i foppatofflor och urtvättade t-skjortor som inte verkade ha en tanke på att försöka ingjuta respekt i elever och föräldrar. I stället bjöd han ett tiotal mer erfarna lärare som han tyckte man kunde tala allvar med. Det blev en middag hemma hos rektorn.

Jaha, sa han efter maten. Eftersom jag nu är pensionerad kan jag säga vad jag tycker till er utan att besvära mig med det politiskt korrekta tramset i skolans styrdokument. Jag har tänkt i många år på vad det egentligen är som fattas den svenska skolan – eller föralldel det svenska samhället som åtminstone delvis är en funktion av skolan. Jag har kommit fram till samma sak som många andra, nämligen att vi utgår från att skolan och samhället är till för individen, i det här fallet den enskilda eleven, i stället för tvärtom. 

De tio lärarna vred lite besvärat på sig. Vart ville rektorn komma?

Om samhället ska utvecklas, fortsatte rektorn, så tror jag att varje individ, eller i varje fall så många som möjligt, måste uppfyllas av en känsla av att livet inte bara handlar om deras privata nöje och bekvämlighet utan också om en skyldighet mot kollektivet.

Varifrån skulle den skyldigheten komma? frågade en lärare i återhållsamt utmanande ton. Från Gud?

Jag vet inte, svarade rektorn utan att generas av utmaningen. Jag tror bara att det går bäst för samhällen där folk tänker så. Så på sätt och vis kommer skyldigheten från vars och ens egenintresse. Poängen är att eleverna måste lära sig att anstränga sig även när det inte är så kul. De bör känna en plikt mot nästan att göra sitt yttersta även när det tar emot.

Är det någon gammaldags militär disciplin du hade tänkt dig? undrade en annan lärare.

Inte riktigt, svarade rektorn. Disciplinen måste finnas, men den ska inte vara beroende av att det står en fanjunkare och ryter i närheten. Disciplinen måste inplanteras i människornas skallar och det är vår uppgift som lärare att hjälpa till med det.

Det där är väl inget nytt, protesterade en lärare. Redan Freud pratade ju om den internaliserade fadersfiguren som liksom opererades in i barnens själar och blev den del av deras personlighet.

Precis! utropade rektorn. Det jag säger är inget nytt. Folk har vetat om det i alla tider och anpassat sig efter detta eftersom det har fungerat. Det är först vår tid som försöker göra uppror mot tusentals års mänskliga pedagogiska erfarenheter. Det kommer inte att lyckas, det är det jag vill försöka övertyga er om.

Den franske författaren Honoré de Balzac skrev i början av 1800-talet, filosoferade rektorn. Jag håller precis på att läsa en roman av honom som heter Kusin Bette. Där finns en ung, gudabenådad skulptör som disciplineras av den gamla och fula bonddottern Bette. Skulptören vinner oerhörda framgångar och hyllas av hela Paris. Så gifter sig skulptören med den förtjusande Hortense som varken har lust eller förstånd att tvinga skulptören – som är polack och därför inte internaliserat någon disciplin enligt den ofine Balzacs analys – att anstränga sig varför det blir kel och smek i stället för arbete. Snart klappar svälten på porten. Lyssna nu på vad Balzac skriver:

Om konstnären inte självuppoffrande kastar sig in i arbetet som en soldat mot en fästning; om han inte sliter som en gruvarbetare i en infallen gruvgång; om han kort sagt begrundar svårigheterna i stället för att, en efter en, betvinga dem – ungefär som älskarna i de gamla sagorna som för att vinna sina prinsessor tvingades övervinna ständigt återuppståndna drakar – då kommer jobbet inte att avslutas och allting förtvina och konstnären nödsakas att bevittna den egna talangens självmord. En kvinnas ömhetsbetygelser [”Det kunde lika gärna ha stått ett dataspels frestelser”, inflikade rektorn.] får den konstnärliga kraften att försvagas och smälter ned den våldsamt brutala beslutsamheten hos arbetaren.

Bra, va? sa rektorn.

Det där gäller väl bara en del konstnärer, sa en lärare.

Inte alls, genmälde rektorn. Hör här hur Balzac fortsätter:

Ständigt arbete är både konstens och livets lag ty konsten är sinnets kreativa verksamhet. Så stora konstnärer, sanna poeter, väntar aldrig på uppdrag och kunder. De skapar idag och i morgon utan uppehåll och slut. Av detta uppstår en vana vid arbete, en ständig medvetenhet om livets svårigheter som binder konstnärerna i ett äktenskap med musan och hennes skapande krafter. Skulptören Canova bodde i sin ateljé, författaren Voltaire i sitt skrivrum. Homeros och Fidias måste också ha gjort det. 

Jag sa ju att det bara gällde konstnärer, invände den senaste läraren envist.

OK, då, sa rektorn. Men kan du inte fatta att det som Balzac skrev om konstnärer också gäller tandläkare och revisorer och IT-ingenjörer? Och att det är vår uppgift som lärare att fostra barnen att ta ett sådant ansvar för deras egen skull och för den gemenskap där de ingår?