Mycket må ha förändrats i den kungliga huvudstaden genom historiens gång. Ännu finns dock några genuina gamla miljöer kvar, trots skoningslösa rivningar, där stora delar av vårt kulturarv demolerades i en missriktad moderniseringshysteri. En av dessa historiska miljöer är Stigbergsgatan på Söder.

Stigbergsgatan sträcker sig söder om Fjällgatan från Lilla Erstagatan mot öst och slutar vid den stora bergsskärningen öster om Renstiernas gata. Dess äldsta dokumenterade namn är Katarina Östra Qvarngränd, och kvarnen tros ha varit Swart Hindriks kvarn som låg där dagens Ersta Sköndals högskola ligger idag. Sitt nuvarande namn fick gatan i samband med den stora namnrevisionen 1885. Då skedde en omfattande namngivning av dels nya gator och förändring av äldre gatunamn i Stockholm avsedd att ta hänsyn till belägenheten och naturförhållandena.

Länge var Stigbergsgatan en fattig och skuggig släkting till den lite ”finare” Fjällgatan, och mer av en stenig stig än en ordnad stadsgata. Vår fine Stockholmsskildrare Per Anders Fogelström skrev om den:

”Kloaker och rännstenar äro där mångenstädes okända och man slår spillvattnet på gammaldags vis ut på gatan, och dricksvattnet får också hämtas långväga ifrån från brunnar och vattenposter.”

Ett gata präglad av fattigdom, med andra ord, och det var den till ganska sent in på 1900-talet. Men över tid lyckades de fattiga arbetarna på Söder, liksom andra arbetare i Sverige, förbättra sin livssituation. Inte genom bidrag och politiska projekt. Utan genom idog strävan och hårt arbete.

Idag ser Stigbergsgatan förstås helt annorlunda ut än den gjorde i det gamla Fattigsverige. Den är numera en av de riktigt pittoreska Södermalmsmiljöerna – en sådan där gata där turister gärna flanerar och tar selfies i olika vinklar. Men det finns fortfarande spår av den tid Per Anders Fogelström beskriver, och ett av de spåren är Blockmakarens hus.

Den timrade lilla röda stugan ligger på Stigbergsgatan 21 och består av två sammanbyggda stugor, varav den norra ursprungligen användes som bagarstuga. Huset byggdes under första hälften av 1700-talet och har fått sitt nuvarande namn efter en av de sista hyresgästerna som bott där, blockmakare Gustav Andersson. Han var anställd vid Flottans verkstäder på Skeppsholmen och svarvade trissor till block som användes i de stora segelfartygens riggar. Gustav Andersson hade sin verkstad hemma och han och hans familj bodde på övervåningen mellan åren 1917 och 1923. Lägenheten på bottenvåningen hyrdes av änkan Emilia Gustafsson, som bodde med sina fem barn i den 22 kvadratmeter stora lägenheten.

När Stockholms Stad utredde Katarinaberget och dess bebyggelse under 1970-talet bodde Emilia Gustavsson fortfarande kvar. Hon var då över nittio år och hade bott där sedan 1917. Vid utredningen beslutades att man skulle låta bli att modernisera huset, utan istället bevara den som ett genuint exempel på vad man kallade ”kåkbebyggelse”. I början av 1980-talet rustades huset upp till det skick det befann sig omkring 1920, då Gustav Andersson och Emilia Gustafsson bodde där, och är en filial till Stockholms Stadsmuseum.

Blockmakarens hus har ett högt kulturhistoriskt värde, inte bara för dagens stockholmare utan för alla som hyser ett intresse för vår svenska historia och vårt kulturarv. Det är dessutom ett otvetydigt bevis på att vi har både en historia och ett kulturarv, något som gärna förnekas av vissa tyckare. Men Blockmakarens hus berättar just den historia som så ofta förbises idag: Historien om en fattig stadsdel i ett fattigt land, där människorna till sist ryckte upp sig själva ur fattigdomen. En värld som för många tycks främmande idag men som var vardag och verklighet för bara ett par generationer sedan, långt innan Söders höjder blev det kändistäta och, framför allt, journalisttäta område det är idag.