Vad är det för mening att diskutera immigration och integration så länge man utesluter faktorn kvantitet? Att integrera tio tusen människor är en sak. Att integrera en miljon är en annan. Inga vackra sagor om integration, assimilation och nya gemensamhetsskapande berättelser för nya och gamla svenskar räddar oss från matematikens verklighet.

Jag läser en artikel i Kvartal (i serien om den nya nödvändiga berättelsen om Sverige som jag nyligen diskuterade här på Det Goda Samhället) av Dan Korn där författaren talar om en ”öppen nationalism” som möjlig väg mot en ny svensk gemenskap. Korn distanserar sig från det han kallar den ”etniska nationalismen” vilken skulle bygga på ”en rasistisk dröm om en ren folkstam”.

Ursprung spelar mindre roll, menar Korn, så länge människor på samma plats uppbär någon form av gemensam identitet. En sådan identitet tar säkert tid att skapa och kulturkrockar är inte lätta att hantera, medger Korn. Men en nationalism behövs: En öppen nationalism som skapar hemmahörighet och gemenskap.

Korn verkar sympatisera mer med ”någonstansarna” än med ”varsomhelstarna” och menar att de flesta människor har ett behov av att känna sig hemma någonstans. Detta någonstans är nationen och kulturen, men rent konkret är det också den geografiska hemvisten. Oberoende av ursprung kan man nämligen identifiera sig med den plats där man bor och skapa en naturlig gemenskap med de andra som också bor där.

Kopplingen mellan geografisk hemvist och kulturell identitet exemplifieras med hjälp av våra folkdräkter. Svenska folkdräkter har nämligen alltid signalerat geografisk tillhörighet på så vis att de visade vilken socken människor kom ifrån. Bytte man socken fick man skaffa en ny folkdräkt. Korn föreställer sig inte, skriver han, att vägen till integration går via folkdräkten, men den är ett bra exempel på kopplingen mellan geografi och identitet. De som bor på en specifik plats signalerar alla sin tillhörighet till platsen.

Men den verkliga poängen är naturligtvis att ursprunget därmed inte behöver ha så mycket med identitet och samhörigheten att göra. Man visar inte med sin folkdräkt var man är född, bara var man bor. Korn berättar:

”Sommaren 2018 var jag inbjuden att tala på invigningen av en ny kyrkbåt i Vikarbyn i Rättvik. Så gott som alla deltagare hade folkdräkt, också en några år tidigare invandrad flicka från Syrien. Det lokala dräktskicket spelade här roll för integrationen på ett påtagligt sätt.”

En flicka med ursprung i Syrien hade alltså tagit på sig en sockenmarkerande folkdräkt från Dalarna. Hon bodde i Rättvik lika mycket som de flickor vars föräldrar var födda där och den gemensamma klädedräkten fungerade som ett tecken på gemenskap och tillhörighet.

Det här låter fantastiskt. En potentiell främling, en ”utböling” tas upp i gemenskapen och accepterar sin tillhörighet genom att ta på sig den gemensamma folkdräkten. En mörk flicka bland alla ljusa! Alla är de Rättviksbor. Underbart! (Jag är inte ironisk.) Det finns emellertid ett litet problem här som Dan Korn inte nämner i sin text. Det är nämligen oftast idag inte en enskild flicka från Syrien som ska ta plats bland alla svenska barn på skolfoton och vid flaggviftande parader. Det är många fler.

Man beräknar att cirka 25 procent av Sveriges folkbokförda befolkning nu har utländskt ursprung. (”Utländskt ursprung” betyder att man är född utomlands eller har två utrikes födda föräldrar.) Och då talar vi bara om den folkbokförda befolkningen. Om vi jämför med hur situationen sett ut historiskt i Sverige och den ser ut i våra grannländer kan 25 procent med rätta karaktäriseras som mycket. Dessutom bor många invandrare i områden där andelen barn med utländskt ursprung utgör en majoritet i skolorna vilket gör att bilden av den ensamma flickan från Syrien bland de infödda små dalkullorna blir än mer bedräglig.

Men det finns ytterligare ett problem som Korn inte nämner i sin text. Det är nämligen sant att många invandrarkvinnor klär sig i vad som faktiskt är traditionella och högst identitetsmarkerande kläder. Detta sker inte bara i Dalarna utan i hela Sverige. Jag bor själv i Uppsala och jag ser dessa identitets- och samhörighetsmarkerande kvinnor överallt. Tyvärr är det dock inga färgglada folkdräkter från Dalarna eller Uppland vi talar nu utan om burka och hijab. Kvinnor på Sveriges gator markerar ursprung, identitet, religion och samhörighet med hjälp av svarta skynken.

Sanningen är nog den att mötet med det sekulära och frigjorda Sverige triggar stora invandrargrupper att bejaka sina egna traditioner istället för att överge dem. Kommer man från en traditionalistisk kultur kan det bli viktigare att markera avstånd från allt som är svenskt snarare än att signalera tillhörighet. Visst kan vi tänka oss att muslimska kvinnor i framtiden kommer kunna kombinera svensk folkdräkt med hijab, eller till och med med burka (ansikte och ögon är täckta). Men jag vet inte om det är något jag själv ser fram emot med glädje.

Dan Korns text klassificeras i Kvartal som en ”essä”. Essän är en genre som ligger mitt emellan den rationella utläggningen och den stilistiskt medvetna litteraturen; man blandar ett sakligt resonerande med en strävan till elegans och litteraritet. Det är alltid trevligt med snille och smak. Det är behagligt att läsa om öppen nationalism och hemmahörighet och folkdräkter, men till slut blir det en ganska fadd behaglighet. Det sanna är skönare än det tillrättalagda. Och ibland är det sanna ren matematik. Det spelar roll hur många människor som kommer till Sverige. Kvantitet blir kvalitet. Det som går att hantera i måttliga mängder blir ohanterligt när mängderna blir för stora. Och när många av de som kommer till och med identifierar sig mot vår kultur snarare än med blir alla tankar på någon gemensamhetsskapande berättelse ännu en naiv saga att berätta på kultursidor och vid fina seminarier.

Ska vi inte bara låta bli att vara naiva en gång till?