Synen på de äldre samhällsbyggarna är något som jag ständigt återkommer till. Och det finns tyvärr ingen anledning att tro att jag ska kunna sluta skriva om den inom någon överskådlig framtid, för numera kommer nästan dagligen bevis för hur styvmoderligt det officiella Sverige ser på dem som byggde upp välfärden.

Ett av de senaste exemplen är stenkastningen mot pensionärer i Trollhättan, i stadsdelen Kronogården. Barn i tioårsåldern roar sig med att kasta sten på bingospelande åldringar, och skrika skällsord som ”hora” efter dem. Och vidrigheterna har pågått en längre tid. De här förvildade barnen har krossat fönster, och hotat de gamla, ett bra tag innan public service uppmärksammade situationen. PRO-föreningen i Kronogården har tvingats byta fönster 23 gånger bara det senaste året. TJUGOTRE.

Men de äldre är nu en gång för alla äldre, och i Sverige innebär det att de ska särbehandlas negativt. Således uppmärksammade skattefinansierade public service händelsen utifrån ett skuldbeläggande perspektiv. Skuldbeläggande av offren, alltså – inte av barnen och de föräldrar som gjort vandaliseringen och hoten möjliga. I SVT:s morgonstudio fick PRO-föreningens ordförande Lars-Ove Blomryd därför följande fråga, av programledaren Pelle Nilsson:

– Ni säger att det är barn som har gjort detta och det har pågått ganska länge. Ni är ju ändå vuxna, va, så har ni inte kunnat stoppa dom här?

Är det någon som tror att han hade sagt samma sak om det gällt en annan förening? Ett politiskt ungdomsförbund, en kurdisk kulturförening, eller en lokalavdelning av RFSL?

Naturligtvis inte. Men nu var det gamla som hade drabbats och då gäller helt andra regler. De gamla kan man nedvärdera och kränka hur mycket som helst utan att det blir några konsekvenser.

Som grädden på moset ställde Pelle Nilsson frågan med ett spydigt och nedlåtande tonfall som antydde att det är töntigt att reagera negativt på lite stenkastning. Och av hans självbelåtna och viktiga min att döma var han inte ens medveten om vilket övertramp han gjorde.

Blomryd reagerade precis som alla vuxna, tänkande människor, med en min av misstro. Hade han hört rätt, liksom? Sitter verkligen en ung och pigg programledare i public service och uppmanar människor på 80-90 år att springa efter en grupp förvildade snorungar som kastar sten och vandaliserar? Men han lät sig inte tystas av Nilssons bedrövliga utspel utan svarade med illa dold ironi:

– Nej, vi kan inte stoppa dom, för dom springer rätt fort.

Det mesta av inslaget gick för övrigt ut på att, på sedvanligt vis, låta en ”expert” berätta om dessa barns utsatta situation. För det klart att det är oändligt mycket mer synd om de här barnen än om de gamla som blir trakasserade, fattas bara annat. Visserligen talades det om föräldrarnas ansvar, men då utifrån dessa föräldrars ”möjligheter” att fostra barnen till laglydiga medborgare – som om den möjligheten skulle vara mindre för vissa föräldrar. Men hav förtröstan! Socialtjänsten kan minsann erbjuda dessa föräldrar särskild service för att öka dessa möjligheter – först och främst på frivillig basis förstås, för man vill naturligtvis inte kränka någon. Inslaget kan ses här, och börjar ca 1 timme och 10 minuter in i programmet.

Lars-Ove Blomryd hade en del att säga även om detta. Trakasserierna av de gamla i Trollhättan har nämligen pågått i åtta år, ända sedan föreningen flyttade in i lokalen i Kronogården, och hittills har ingenting hänt. ”Expertens” ord avfärdade han därför, och helt korrekt, som trams.

Att public service-anställde Pelle Nilsson alls kom på tanken att inta den här bedrövliga attityden till PRO-föreningens ordförande säger en del om tillståndet i Sverige. Tanken att äldre människor själva ska se till att de slipper bli trakasserade ploppar ju liksom inte bara upp ur tomma intet, utan har sin grund i samhällsklimatet. Och i Sverige har det blivit norm att kränka de äldre, som en gång byggde Sverige. Det är stor förbannad skam.