Partiernas diskussioner om åtgärderna mot gängkriminaliteten har tillfälligt avbrutits för att partierna inte lyckas samtala. Av de morgontidningar jag läser – Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet – har jag inte kunnat förstå varför samtalen slagit fel. En liberal förhandlare ska ha sagt att ”samtalen inte höll tillräckligt hög nivå” och att ”en del var blaskigt”.

I de två tidningarnas faktarutor förekommer en identisk uppräkning av 27 punkter som man kanske kan anta utgjort diskussionernas grund. Dessa punkter handlar om strängare straff, fler kameror, avlastning av polisen, kronvittnen, slopande av straffrabatter, mer socialtjänst och ytterligare sådant som man känner igen från tidigare diskussioner i ärendet.

När jag läser förslagen och anar de inblandade politikernas käbbel – en diskussionsdeltagare är stött för att ”inte ens hälften” av partiets synpunkter tagits upp – börjar jag undra om vi inte som vanligt här står inför ett systemfel som politikerna inte kan lyfta sig nog högt för att varsebli.

Gängkriminaliteten är (liksom den övriga kriminaliteten) förbjuden. Gängen bryr sig inte om förbuden eftersom de inte respekterar vare sig lagparagraferna eller den auktoritet som regelverket representerar. Men vad är det med det? Att strunta i regler och negligera auktoriteter är ju vardagsmat i Sverige. Ibland ägnar sig myndigheter åt att förvärra det hela genom att undergräva auktoriteter och att uppmuntra till förseelser.

I samma nummer av Dagens Nyheter klagar Lärarförbundets ordförande så här:

I dagens lagstiftning har eleven i praktiken getts en absolut rätt att aldrig bli kränkt, oavsett elevens eget agerande och hur det påverkar den övriga elevgruppen.

Fyra av tio lärare vet inte vilka befogenheter de har, säger ordföranden, när det gäller att avvisa stökiga elever från klassrummet. Ofta gör de ingenting av rädsla för att bli anmälda till myndigheterna av eleven och dennes föräldrar. På det viset, säger jag och inte ordföranden, bidrar Skolinspektionens Barn- och elevombud till att lära eleverna, inte bara de stökiga utan allihop, att lärarens auktoritet fritt kan åsidosättas. Gissa om det bäddar för bättre eller sämre disciplin i framtiden.

Min tes är att gängkriminaliteten inte bör betraktas som sui generis, alltså något ensamt i sitt slag, utan som ett lite häftigare utbrott av ett virus som finns i hela samhällskroppen. Det handlar inte bara om skolungdom och skjutglada ungdomsgäng i utanförskapsområden. Det behöver man bara studera trafiken i Stockholms innerstad för att begripa. Cyklister far fram hur som helst och under de senaste månaderna har de fått sällskap av elsparkcyklar. Nu kör alltså motorfordon på trottoarer och mot enkelriktat utan polisiära ingripanden annat än undantagsvis. Detta stimuleras exempelvis av trafikborgarrådet Daniel Helldén i Stockholm som satt upp skyltar om att cyklister får köra mot enkelriktat. Då gör elsparkarna och mopederna likadant.

Myndigheternas bidrag till auktoriteternas försvagning ligger dock inte i första hand i att de, som Skolinspektionen och Helldén, aktivt underminerar ett gammalt inövat regelverk – som just att elever ska lyda lärare och att enkelriktningar ska efterlevas – utan framför allt i att rättsmaskineriet inte visar sig och än mindre griper in. Den medborgare som får cykeln stulen eller inbrott i hemmet räknar inte en gång med annat än att ärendet ska få vila några veckor hos polisen för att sedan avskrivas. Detta måste lära gängkriminella och alla andra potentiella brottslingar att Sverige inte menar allvar med sina regler. Lagar är något man förhandlar om ungefär som när afghanerna demonstrerade på Medborgarplatsen och Norra Bantorget och med tiden fick en variant av sina önskemål tillgodosedda genom gymnasielagen. Framför allt nysvenskar måste ha svårt att förstå vad Sverige menar med lagar och regler och dessas demokratiska tillkomstprocess när tillämpningen är lite hipp som happ.

Det skadar nog inte om politikerna inrättar nya regler mot gängbrottsligheten. Det kan säkert vara bra med visitationszoner och sänkta gränser för obligatorisk häktning. Men jag tror inte att det kommer att hjälpa så mycket med särskilda insatser riktade mot en del av den brottsliga populationen när likgiltigheten för regelverket är så allmänt spridd. Varför ska politikerna ge sig på andra generationens vanartiga invandrare i utanförskapsområdena när normalinkomsttagare i innerstaden regelmässigt cyklar mot rött ljus? Det är samma sjukdom som bara uppträder med olika virulens.

Jag tror att den välkända och framgångsrika kriminologiska teorin om ”Broken Windows” handlar om just detta. För att få stopp på de besvärliga och tunga brotten så måste rättssamhället också – och kanske först – bekämpa de små förseelserna. Så här förklarar Wikipedia:

Tanken inom teorin är att förargelseväckande beteende föder dåligt beteende och det gäller att förebygga oordning innan det trappas upp. Ifall det oönskade beteendet inte åtgärdas kommer det leda till sammanbrott i den lokala kontrollen. Samhället skall reagera snabbt och hårt för att stävja en händelseutveckling i sin linda; att reparera det krossade fönstret så nära inpå krossandet som det går.

Så min rekommendation till politikerna och rikspolischefen är att bötfälla fler cyklister som trotsar förbudet att cykla i Humlegården och i motsvarande parker i andra städer för att visa att ni menar allvar med att lagar ska åtlydas och att kravet riktas mot alla, inte bara mot utanförskaparna.