Patrik Engellau: De mänskliga rättigheterna

Patrik Engellau

Det pågår en minidebatt om asylrätten mellan Ola Larsmo på Dagens Nyheter och Ivar Arpi på Svenska Dagbladet.

Arpi tycker att asylrätten bör avskaffas eftersom den bygger på hyckleri och orsakar död och lidande för flyktingar. Länder som Sverige låtsas värna asylrätten medan vi i själva verket håller oss med ett regelverk som tvingar flyktingar att riskera drunkningsdöden på Medelhavet för att ens kunna komma fram och söka asyl. Bättre då, föreslår Arpi, att Sverige inrättar ett kvotsystem så att ett visst årligt antal flyktingar exempelvis kan söka uppehållstillstånd på en svensk ambassad och sedan tryggt flyga hit om ansökan beviljas. Att det finns hyckleri i svensk flyktingpolitik kan nog inte förnekas, det har Arpi rätt i.

Larsmo blir upprörd eftersom Arpis förslag innebär att Sverige skulle bryta mot FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna som antogs år 1948. Den fjortonde artikeln stadgar nämligen att ”var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse”. Larsmo menar att de som vill åsidosätta deklarationen, om så bara en av dess paragrafer, är fiender till västerlandets stoltaste traditioner:

Deklarationen var det vassaste vapnet i kampen mot apartheid i Sydafrika och för den Helsingforskommitté som gav stöd till Sovjetväldets dissidenter. Den blev en överideologi, aldrig öppet ifrågasatt förrän nu. Dagens högerpopulistiska rörelser avskyr just den sortens internationella och bindande överenskommelser. Föga förvånande försöker de sätta ett motsatstecken mellan ”mänskliga rättigheter” och ”medborgerliga rättigheter”. De säger: har flyktingar internationellt erkända rättigheter, i kraft av att helt enkelt vara människor, kommer det att drabba dig i din egenskap av medborgare i ett enskilt land.

Larsmo säger visserligen inte det där med västerlandets stoltaste traditioner utan försöker bara klubba ned Arpi med begrepp som högerpopulism och genom att tillvita dem usla motiv men om man ska försöka leta efter det ärligaste och bästa i Larsmos upprörda argumentation så handlar Arpis förslag om ett brott mot sådant som vi hållit heligt. FN är heligt och så även dess deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Arpis resonemang håller vatten och Larsmos bannstråle är polemisk men befogad. Konflikten finns i verkligheten och den kommer inte att bli mindre i framtiden. Den borde därför väcka större debatt än några enstaka inlägg av två framstående journalister.

Vad det egentligen handlar om är vår grad av respekt för det ordagranna i våra heliga urkunder. Det handlar inte om det konkreta förslag Arpi kommer med (som kan vara bra eller dåligt men i varje fall nog är orealistiskt eftersom Sverige inte skulle våga införa kvoter på egen hand och det övriga Europa verkar ointresserat). Det som ger frågan dess laddning är det eventuella brottet mot regelverket.

Det är inte första gången i mänsklighetens historia som något liknande inträffat. Någon gång under århundradenas lopp började människor ifrågasätta åtminstone vissa delar av Bibeln och tolka mer selektivt. Sådant är som gjort för att väcka anstöt. Men det är angeläget om mänskligheten ska göra några framsteg. Det börjar med att människorna vänder och vrider på verserna i texten och undrar om det verkligen från början var menat som det faktiskt står. Så här står det till exempel i Femte Mosebok 22: 23, 24: ”Om en orörd flicka är trolovad med en man och en annan man träffar henne i staden och ligger med henne där, skall ni föra ut båda till stadsporten och stena dem till döds, flickan därför att hon inte ropade på hjälp inne i staden, och mannen därför att han lägrade en annans kvinna”. När den moderna västerländska människan funderat på den uppmaningen från Gud en stund så kommer västerlänningen troligen fram till att om Gud menade allvar så får vi respektera att Han har en åsikt men att vi inte tänker följa Hans välvilliga råd.

Alla människor har inte denna självsvåldiga inställning till heliga texter. Troende muslimer har det inte, om jag förstått rätt, ty i Koranen måste varje ord tolkas och åtlydas efter bokstaven. Ola Larsmo är sannolikt lika trogen FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. Men jag som med minutiös noggrannhet och eftertanke har vridit och vänt på varje formulering i deklarationen inser att allt inte kan ha tillkommit med vederbörlig besinning. Betänk exempelvis den 24 artikeln:

Var och en har rätt till vila och fritid, innefattande skälig begränsning av arbetstiden samt regelbunden betald ledighet.

Åtta timmars arbetsdag och fem veckors semester till alla på hela jorden? På min bekostnad? Ska jag erlägga semesterlön till varenda getherde i Mali? Ursäkta, men det kan Eleanor Roosevelt inte ha menat. Hon var antagligen bara delirisk efter de amerikanska framgångarna i andra världskriget och ville lova u-länderna allt för att de inte skulle välja att liera sig med Sovjetunionen under det kalla kriget.