Det här inträffade för mer än tjugo år sedan. Det som hände var banalt och självklart men ändå så typiskt för vår tid. (Vår tid började, anser jag, för typ femtio år sedan; politikerväldet inleddes på trettiotalet men indelar sig, liksom det karolinska enväldet, i en konstruktiv grundarfas och en destruktiv förstörelsefas som alltså inleddes för ett halvsekel sedan).

Jag deltog i en paneldebatt med ett antal samhällstyckare varav jag alltså var en. En annan var en känd vänsterpartistisk riksdagskvinna. Samtalet handlade om ditten och datten precis som det hade gjort om debatten inträffat idag. Märkvärdigt nog har åsikterna i avgörande frågor inte ändrat sig så särskilt sedan dess annat än att det marxistiskt laddade klassperspektivet numera helt försvunnit – utom hos folk som inte öppnat ögonen sedan det tidiga 70-talet – och ersatts av en motsättning mellan å ena sidan skattefinansierade PK-ister av olika schatteringar, å den andra nettoskattebetalande medelklassare.

Den vänsterpartistiska riksdagskvinnan förklarade att det svenska välfärds- och bidragssystemet var det bästa som någonsin hänt Sveriges kvinnor.

Hur menar du? frågade jag. Varför skulle välfärdssystemet vara särskilt bra för kvinnor? Vad med männen?

Hon tittade på mig som om jag var ett dagisbarn som inte begrep någonting.

Om inte staten fanns så skulle ju kvinnan vara beroende av en karl! sa riksdagsledamoten.
Plötsligt öppnades en hel värld av insikter för mig. Riksdagsledamotens utgångspunkt var att kvinnor alltid var beroende, i naturtillståndet av en karl, vilket hon ansåg vara ett ovärdigt tillstånd. Kvinnors räddning var därför att i stället, om det knep, göra sig beroende av staten.

Jag lät denna för mig nya tanke tränga in i min skalle. Staten är som en make fast bättre. Staten våldtar inte. Staten misshandlar inte. Staten super inte upp lönen. Staten betalar – för det mesta utan att behöva tjatas på – regelbundet och pålitligt det månatliga underhållet. Män är djur. Staten skyddar utsatta kvinnor för dessa djur.

Tänk om det är så enkelt vi kan förklara svårbegripliga fakta såsom att kvinnor i betydligt högre utsträckning än män är PK-istiska statskramare. (Jo, det finns också manliga PK-istiska statskramare. Jag sätter en hundralapp på att oproportionerligt många av dessa också definierar sig som feminister.)

Det finns emellertid ett fel med denna teori om att kvinnan skulle betrakta staten som sin livboj och räddare i nöden. Felet är att svenska kvinnor i så fall svartsjukt borde värna sin välgörare från andra intressenter som också vill komma in under det statliga täcket. Men så gör inte svenska kvinnor. I stället tillverkar de en skylt där det står ”Refugees welcome” och öppnar armarna för andra kandidater till det statliga beskyddet.

Jag har funderat en del på denna paradox. Om det hela varit en privat angelägenhet och hustrun upptäckte konkurrenter som ville åt makens plånbok så hade det nog blivit protester. Men om kvinnor som riksdagsledamoten är ”beroende av staten i stället för av en karl” så inträder tydligen ett annat sinnestillstånd. Där anser de sig inte behöva oroa sig för konkurrenter.

När jag då och då resonerat om invandringen med svenska kvinnor har jag ofta stött på en enahanda reaktion. När jag säger att jag i egenskap av skattebetalare bekymrar mig över att projektet kan bli ganska dyrt så möts jag av svarta ögon och en spänd mun som väser: ”Vi har råd!”

Väldigt många PK-ister föreställer sig att Sveriges resurser är oändliga.