På ledarsidorna.se skriver Chris Forsne att ”den svenska samhällsdebatten i allt väsentligt saknar bildning och nyfikenhet” och att det är bättre i Frankrike. Hur det är i Frankrike kan jag inte bedöma men i övrigt kan jag lite försiktigt hålla med. I Sverige förekommer det att folk, jag till exempel, ger sig in i samhällsdebatten med ganska fräcka påståenden utan att det blir några reaktioner. Eller rättare sagt: om man kommer med något normalislamofobiskt så får man säkert sina fiskar varma men om man säger något som inte redan på förhand är känt och inplacerat i sitt fack men kanske är långt mer samhällsomvälvande och därför borde vara långt mer stötande än aldrig så rasistiska utlåtanden så händer ingenting, i varje fall blir det ingen fortsatt samhällsdebatt.

I fyra år har jag återkommande tjatat om hur jag tolkar Sverige men varken fått protester, instämmande hurrarop eller förslag till hur teorin bör förfinas. Så jag tar teorin igen fast i förkortad form.

Artikel 1: I varje samhälle finns ett härskande skikt. Det enklaste sättet att identifiera denna grupp eller klass är att undersöka om det finns någon relativt homogen social gruppering som kontrollerar den överlägset största delen av bruttonationalprodukten. Det finns en sådan grupp i Sverige, nämligen politikerna. De styr över nästan halva BNP. Därför kan vi säga att Sveriges härskare är politikerväldet.

Artikel 2: Ingen härskande klass i historien har på egen hand lyckats konsumera hela det ekonomiska överskott som den kontrollerar. Den måste försörja andra, inte bara för att göra av med överskottet naturligtvis utan framför allt för att köpa stöd för sin härskarposition. Den franska aristokratin härskade under l´ancien régime men den åt inte själv upp all mat som producerades utan den försörjde stora skaror människor, till exempel tjänstefolket som tog hand om städning och tvättning, horder av byggare och byggmästare som uppförde slotten, vagnmakare som byggde fordonen, tygfabrikanter som framställde de eleganta textilierna, vinodlarna och bryggarna som såg till att det fanns dricka på festerna och så vidare. Alla dessa direkt eller indirekt tjänande personer var självklart långt mer talrika än de härskande aristokraterna. Även det svenska politikerväldet har klientklasser som får pengar av politikerväldet och betalar med ett engagemang och stöd som ger politikerväldet legitimitet. Det finns två huvudsakliga klientklasser. Båda har med välfärdssystemet att göra. Den ena klassen får betalt för att administrera välfärdssystemet. Den andra är objekt för välfärdssystemets omsorger exempelvis i egenskap av bidragsmottagare. Dessa tillsammans kallar jag för det välfärdsindustriella komplexet. Den ena gruppen lever av att dela ut pengar till den andra, den andra lever på att ta emot resurser från administratörerna. Självklart har administratörerna överlägsen status och ekonomisk ställning. Det vore kul att veta hur många kronors administration det kostar att få ut en krona till slutmottagarna.

Artikel 3: I alla samhällen finns en dominerande ideologi, alltså en uppsättning rimligt sammanhängande idéer som bildar den världsuppfattning mot vilken vardagslivets företeelser och händelser kan bedömas. Antag att det uppträder en tiggare. Enligt den ideologi som dominerade i Sverige för 150 år sedan betraktades tiggaren som en parasit som borde sättas i tvångsarbete (vilket också ofta skedde). Enligt den idag dominerande ideologin betraktas tiggaren tvärtom som ett offer för elaka omständigheter varför han omhändertas och försörjs av välfärdssystemets administratörer enligt Artikel 2. Samhällenas dominerande ideologi är den dominerande klassens ideologi vilket betyder att den sortens tänkande som gillas och stöds av makten är ett tänkande som artikulerar maktens intressen. Om tiggaren definieras som ett oskyldigt offer förvandlas han från parasit till angeläget arbetsmaterial för välfärdssystemets administratörer och därmed till förevändning för dessas ständigt återkommande äskanden om budgetförstärkning. Vårt samhälles dominerande ideologi är PK-ismen. Jag vågar påstå att varje enskild PK-istisk tanketråd direkt eller indirekt syftar till att stärka politikerväldets makt. Tänk vad mycket forskning och hur många utredningar och organisationer och skrifter och debattartiklar det behövs om man ska införa ett nytt kön. Allt ska betalas med nya skatter. Ett starkt indicium för att PK-ismen är politikerväldets ideologi är att den artikuleras i destillerat ren form av politikerväldets statsmedia. Journalister i statsmedia men även i andra mediahus är i normala fall politikerväldets trogna härolder.

Artikel 4: Det ekonomiska överskott som härskande klasser kontrollerar produceras inte av dem själva. I stället hämtar de resurserna från de direkta producenterna. Denna resursinhämtning kan gå till på flera sätt. En metod verkar genom ägande. Den som äger Stureplan kan inhösta allt högre hyror utan att ha lyft ett finger för att förädla området. Det är på motsvarande sätt med elledningarna. Den som äger elledningar till våra bostäder har ett naturligt monopol och kan missbruka sin ställning nästan hur mycket som helst. Politikerväldets metod är dock i huvudsak beskattning, det vill säga tvångsmässig tillägnelse av de direkta producenternas intäkter. Här måste analytikern hålla tungan rätt i mun för alla inkomsttagare är inte lika även om alla betalar skatt efter samma regelverk. Till exempel består den lön som välfärdssystemets administratörer – och politikerna själva – erhåller av pengar som betalats i skatt av andra. Av dessa skattepengar tvingas administratörerna (och politikerna) återbetala en viss andel i skatt. De är alltså nettoskattemottagare och skiljer sig därmed radikalt från exempelvis en anställd på Scanias lastbilsfabrik vars lön inte betalas av skattepengar utan av en lastbilsköpare i Tyskland. Arbetaren på lastbilsfabriken är därför nettoskattebetalare. Det är han som försörjer politikerväldet med dess olika underavdelningar.

Artikel 5: I alla samhällen som inte är alldeles förvirrade bortom all analys finns, tror jag, en huvudmotsättning, den viktigaste politiska klyftan. För 100 år sedan gick huvudmotsättningen i Sverige mellan arbete och kapital, mellan socialister och borgare. I Libanon kanske den står mellan sunniter och shiiter. I Sverige idag står den mellan å ena sidan politikerväldet och å den andra den systemförsörjande nettoskattebetalande medelklassen. Nettoskattebetalande medelklassare känns för det mesta igen på att de inte framför PK-istiska tankar eftersom PK-ismen är deras huvudfiendes ideologi. Om man frågar sådana människor vad de har för ideologi visar det sig för det mesta att de inte har tänkt på den saken men att det väl är någon sort sunt förnuft.