Mohamed Omar: Från Jupiter till Allah

Mohamed Omar

Igår den 19 juli skrev en krönika här på Det Goda Samhället i vilken jag spekulerade om inte det arabiska ordet ”eid” kunde ha ett latinskt ursprung. I den romerska kalendern kallades månadens mittdag ”idus”.

Ordet ”idus” är mest känt eftersom Julius Caesar år 44 f.Kr. mördades i mitten av månaden mars, den 15:e mars eller ”Idus Martii”.

I Shakespeares pjäs från 1601 varnas Caesar av en spåman med orden ”Beware of the Ides of March!” eller i Hagbergs översättning ”Tag dig i akt för Idus Martii!”

Det arabiska ordet ”eid” är känt för många som namnet på den högtid som avslutar fastemånaden ramadan, ”eid al-fitr” eller fastebrytandets högtid, men också namnet på den högtid som avslutar pilgrimsfärden till Mecka, ”eid al-adha” eller offerhögtiden.

Men på modern arabiska kan ”eid” betyda vilken högtid eller fest som helst, både sekulär och religiös. Ett födelsedagskalas kallas till exempel ”eid milad”. På engelska wikipedia står det att den australiensiske orientalisten Arthur Jeffery (1892-1959) trodde att ordet lånats från syriska (ett östarameiskt språk) eller targumisk arameiska (targum är namnet på den arameiska översättningen av Gamla testamentet). Jeffery är mest känd för sitt verk The Foreign Vocabulary of the Qur’an (1939) som handlar om lånord från främmande språk i Koranen.

När man önskar någon en välsignad högtid, till exempel god jul, på nyarameiska säger man ”Eedookh breekha”. Ordet är snarlikt arabiskans ”eid”. Även ordet välsignad är besläktat med arabiskans ”baraka”. På arabiska säger man ”Eid mubarak”.

Det är inte omöjligt att arabiskan fått sitt ”eid” från arameiskan som i sin tur fått det från latinet eller att båda språken fått ordet direkt från latinet. Arabiskan, även Koranen, innehåller som sagt flera arameiska lånord. Den svenske koranöversättaren K.V. Zetterstéen skrev följande kommentar i en bilaga till sin översättning från 1917:

”Vad ordförrådet beträffar, innehåller Koranen inte så få låneord från främmande språk. Då någon teologisk terminologi inte fanns före Muhammed, måste han ibland tillgripa sådana uttryck, som användes av hans kristna och judiska sagesmän, t.ex. hawarijun, etiop. hawarjat ’(Kristi) lärjungar’; taurat, hebr. tora ’pentateuken’, och då hans läromästare säkerligen inte alltid var fullt hemmastadda i arabiska språket har man inte heller någon anledning att förvåna sig över att han ibland missförstod dem och använde de främmande orden i oriktig betydelse, såsom då han upptog furkan, vars arameiska motsvarighet purkana betyder ’frälsning’, i betydelsen ’urskillning’, se 2: 50, anm. Ibland tycks han till och med ha uppfunnit nya ord på fri hand för att imponera på sina obildade åhörare, t.ex. Salsabil (76: 18).”

Romarna styrde i långa perioder flera områden i Främre Orienten som beboddes av folk som talade arameiska språk och även arabiska. Romarnas kalender följde, liksom muslimernas, månen. Varje månad, på ”idus”, så offrade man får till Jupiter, romarnas högste gud. Offerdjuret kallades ”idesfår” eller ”ovis Idulis” och leddes först i en procession innan det slaktades. Idus, som också kallades ”id” eller ”eid”, inföll den 13:e alla månader, men den 15:e i månaderna mars, maj, juli och oktober. Dagen sammanföll före Ceasars kalenderreform med fullmånen. Man menade att himmelsguden Jupiters ljus då lyste både dag och natt.

I Damaskus byggdes under kejsar Augustus regeringstid ett tempel helgat åt Jupiter. Syrien var då en romersk provins. Det var det största templet i Syrien och romarna ville att det skulle överglänsa judarnas tempel i Jerusalem.

När Rom blev kristet så gjorde man om templet till en kyrka helgad åt Johannes Döparen. År 635 erövrades Syrien av muslimerna och kyrkan blev en moské, kallad umajjadmoskén efter den härskande dynastin, umajjaderna eller på arabiska Bani Umayya.

Det här är något att tänka på när man ser muslimer offra får åt Allah på ”eid al-adha” – att man på en dag som kallades ”idus”, ”id” eller ”eid” i det gamla romarriket offrade får åt Jupiter.