Mina samtal med min portugisiskafröken utvecklas ofta till ett slags sociologiska seminarier där vi jämför våra iakttagelser av Brasilien, Sverige och USA, där hon tidvis bor (eftersom hennes man är amerikan). Med dessa tre hållpunkter kan man rätt väl pricka in hur det står till även i det övriga västerlandet som inte avviker sådär särskilt.

Frökens pappa var tandläkare och mamma språklärare i delstaten Minas Gerais. Jag känner igen mig precis från min egen barndom i medelklassen. Man stoppade strumpor när de gått sönder, man åkte på sommarnöje där pappan inte kunde ta semester hela tiden, duktiga elever kom in på de överlägsna statliga läroverk och de andra fick gå på privata om de hade råd. Den västerländska medelklassen var troligen densamma med samma värderingar och livsmönster över hela västvärlden.

Senast talade vi om ett för de västerländska samhällena gemensamt drag, nämligen försvagningen av de klassiska professionerna, till exempel skollärarna, läkarna, universitetsprofessorerna och troligen även poliserna plus en del andra yrkesföreträdare. Man kunde ha trott att detta, till exempel skollärarnas förlorade auktoritet, var något specifikt svenskt. Men så är det inte. Samma gäller i USA och i Brasilien och därmed, är det rimligt att förmoda, i hela västvärlden. Motsvarande har drabbat de övriga professionella kårerna. Frågan är hur detta har gått till.

Portugisiskalärarinnan beskriver vad som tidigare gav en barnläkare prestige och respekt i hennes hemstad Juiz de Fora. Det berodde på vad de lokala mammorna ansåg om barnläkaren. Tog han ansvar? Ryckte han ut mitt i natten om ett barn var illa sjukt? Brydde han sig mest om sina avgifter eller ställde han upp även för folk som hade det sämre ställt? Schyssta läkare åtnjöt samma respekt som präster. Om de hade fina bilar och flotta hus spelade ingen roll.

På samma vis bestämdes skollärares personliga anseende av sina avnämare och klienter inom det civila samhället samt, förstås, av hur kollegorna, det vill säga den professionella kåren, betraktade den enskilde läraren. Kåren kunde var grym mot lärare som den ansåg inte höll måttet. Jag minns hur jag och de övriga unga monstren på Södra latin i Stockholm trakasserade läraraspiranter. De övriga lärarna kunde stoppa sådant ofog om de ville. Det hände att de inte ville utan gav eleverna fri lejd att djävlas med kandidaterna. En sådan tog livet av sig.
Hur kan sådana här sociala förändringar vara så synkroniserade över hela västerlandet?

Portugisiskafröken tror att det beror på ett fundamentalt faktum, nämligen demokratins genomslag i alla västländer under 1900-talet. Demokrati betyder att valda politiker gradvis tar över makten i samhällena. Politikernas uppgift är att ordna medborgarnas liv och eliminera alla orättvisor. Detta är vad de lovar inför valen och detta är vad de strävar efter att åstadkomma mellan valen. Hur går det till att göra sådant? Jo, de inrättar över tiden alltmer detaljerade centrala regler om hur lärare, läkare och andra tidigare fria professionella yrkesutövare ska bete sig.

Men för varje ny regel inskränks de professionella yrkesutövarnas handlingsfrihet och därmed personliga möjligheter att göra skillnad i klienternas liv. Det slutar med att de professionellas tillvaro och verksamhet inte längre styrs av det civila samhället och den egna professionella kåren utan i stället av regelproducerande centrala statliga byråkratier.

Den här processen, som i lägre eller högre grad tycks ha drabbat hela västerlandet, i Sverige antagligen i högre grad, hotar att ta död på den utvecklingskraft som tidigare gjorde västerlandet så framgångsrikt. Den svenska skolan är kanske det tydligaste åskådningsexemplet. Utan fria lärare med auktoritet blir det ingen fungerande undervisning. När politiker ska försöka lösa det problemet kan de inte komma på något annat än att inrätta nya regelverk som förvärrar situationen. Som lärarna så även läkarna, poliserna, ämbetsmännen, professorerna och de andra betydelsefulla grupperna som tidigare byggde vårt samhälle.

Kanske ser vi här hur gammal visdom utspelar sig inför våra för det mesta oförstående ögon, nämligen hur framgångsformler med tiden av sin egen inneboende logik förvandlas till sin motsats, alltså undergångsrecept. Politikerstyret skulle säkra fortsatta succéer för västerlandet men tycks nu snarare stå i vägen för nödvändiga korrigeringar. Demokratin är vår stolthet men demokratin gav oss politikerväldet som hotar att bli vårt fall.