Som libertarian förväntar man sig ofta, att motståndet mot Politisk Korrekthet (PK) avseende något område skulle vara hårdare än det är. Man frågar sig då: Varför finns så många andliga vindflöjlar? Varför föraktar inte människor kravet, att man ska anpassa sina åsikter och sitt språk till vad PK kräver? Ja, genom socialdemokratins massindoktrinering av svenskarna på många sätt sedan 50-talet och det då nya TV-mediets slagkraft ökade likformigheten gällande åsikter i Sverige. Efter murens och Sovjetunionens fall har PK – utan att möta starkt borgerligt motstånd – kunnat växa sig stark. Och då de flesta människor numera tror, att de ska ha åsikter om allt, och det lättaste sättet då naturligtvis är att överta de åsikter man möter hos media och vänner, har genomslaget för PK blivit stort.

Men gammalmedia har nu minskat i inflytande, medan webben och sociala media vuxit. Särskilt Facebook har genom sin konstruktion, funktion och användningsfrekvens sannolikt förstärkt tendensen av följsamhet gällande majoritetsåsikter. Tendensen att överhuvudtaget bry sig om, hur många av ens bekanta eller vänner observerar vad du gör och säger, har säkert tagit ett kvantumhopp, sedan Facebook började användas av flertalet. Och viljan att bli gillad för det man säger, har blivit en växande ambition hos många. Betydelsen av att bry sig om, vad andra tycker om dig har helt enkelt ökat kraftigt bara på grund av dessa digitala tjänsteinnovationer.

Tidiga observatörer av oviljan att hävda sina egna åsikter var intellektuella, som kritiserade kollektivismen i samhället. Ayn Rand definierade 1943 i sin bok ”Urkällan” en människotyp hon kallade för ”andrahandsmänniskan” (the second-hander). Det utmärkande för denna var att istället för att ta sin utgångspunkt i verkligheten gällande bedömningar och åsikter, valde ett växande antal människor att delvis eller helt istället utgå från andras syn, värderingar och ståndpunkter. Verkligheten för andrahandsmänniskan skapas då av, hur andra personer ser på en företeelse och även på dig själv. Man anpassar sig till andras syn, så att man inte framstår som någon med stötande åsikter. Man lever så att säga i andra hand. De andras åsikt om dig blir så småningom kanske helt avgörande för ditt beteende och din självaktning. Det viktiga är då inte vad man gör utan vad man syns göra, inte vad man verkligen tycker, utan vad man säger sig tycka. Allt blir en fasad, ett spel, men för personen verkligare än det verkliga livet.

Men de psykologiska konsekvenserna av att bete sig så kan bli stora. Man glömmer ju sina egna värderingar och åsikter och förlorar gradvis delar av sin egen personlighet; det egna jaget försvinner styckvis. Man förlorar kontakten med den sanna verkligheten, därför att andras åsikter och syn på en själv blir ens verklighet. Att inte acceptera kravet att ha och utöva ett eget omdöme, att aktivt och med eftertanke bedöma rätt eller fel, sant eller falskt, är att brista i ansvaret att vara en självständig människa. De alltmer diffusa egna värderingarna leder successivt till en upplöst personlighet, inte vackrare än ett ruttnande kadaver. En sådan persons beteende representerar egentligen ett generalangrepp på människans förnuft och identitet. Men vi kan inte utan konsekvenser behandla vår egen natur precis som vi vill. Vårt medvetande noterar tillräckligt mycket för att undermedvetet starta psykologiska processer.

Den amerikanske psykologen Nathaniel Branden utvecklade Rands syn till en teori om ”sociala metafysiker” (metafysik står för ens syn på verkligheten) och penetrerade på basis av sin praktik de rent psykologiska/medicinska verkningarna av sådana individers beteende (Branden, Nathaniel, 1969, ”The psychology of self-esteem”. Nash Publishing, L.A., California). Han fann att passiviteten att inte välja andligt oberoende och ett förnuftsstyrt medvetande egentligen är ett tecken på mänsklig omogenhet. Att förneka den objektiva verkligheten och främst ledas av sina känslor och att konsekvent välja andras (tillfälliga) gillanden och beröm istället för eget tänkande leder till oväntade effekter. Om man ignorerar kravet att formulera omdömen på basis av sitt förnuft och egna värderingar och vägrar att upprätthålla sitt eget jag, ignorerar man ju sin natur som människa. Bland möjliga konsekvenser av att överlämna utformningen av sitt medvetande till andra kan nämnas självförakt, patologisk ängslan och ångest (kanske åtföljt av depression). Känslor av skuld och skam uppträder, och i värsta fall kan självmordstankar så småningom uppkomma.

Att ens hela intresse är inriktat på folk och deras åsikter istället för på sakfrågor och egna värderingar är därför destruktivt. Vad den sociala metafysikern egentligen gör, är att parasitera på andras medvetande och kopiera deras åsikter och slutsatser, precis som om de vore verkligheten. Men eftersom dessa omdömen är flytande och lätt kan ändras, lever han i ständig osäkerhet och rädsla och agerar därför ideligen i syfte att (åter) bli bekräftad som god och accepterad. Hans självaktning är inte grundad på den fasta verkligheten utan är en lekboll påverkad av andras åsikter. Och känslan av att egentligen vara alienerad från verkligheten uppkommer då, för det egna medvetandet kan inte helt luras.

Andrahandsmänniskan är självfallet djupt påverkad av kravet på politisk korrekthet. Och PK är till sin kärna komprimerad postmodernism och kulturmarxism, ofta i form av identitetspolitiska ståndpunkter. Och vänner och media basunerar vanligen ut samma budskap. Att avvika från PK kräver ett jag och en god argumentation och leder ofta till slitningar med omgivningen, och det klarar inte andrahandsmänniskan.

Många unga, som får sina föreställningar om verkligheten inte genom effekten av egna handlingar och erfarenheter, utan från mobilen och datorn, riskerar att få en särskilt skev och snäv uppfattning om livet och samhället. Teknikens möjligheter realiserade av till exempel Facebook leder också ofta till en mycket tidskrävande kontakt med vänner och bekanta, vilket definitivt inkräktar på tiden för läsning, tänkande och egna reflektioner. Beroende på politisk korrekthet och försöken av olika krafter i samhället, bland annat utbildningsväsendet, att indoktrinera svenskarna och driva fram en politisk konformism, har säkerligen andelen åsikter hos en person skapade genom dennes självständiga förnuft fallit kraftigt, jämfört med andelen skapad av andra personers inflytande och/eller influerade av PK-doktrinen.

I och med socialliberalismens förräderi mot verklig liberalism är den enda konsekventa, individualistiskt orienterade ideologin i Sverige numera ”libertarianism”. Precis som Ralph Waldo Emerson under några decennier under det senare 1800-talet uppmanade amerikanarna: “It is easy to live for others, everybody does. I call on you to live for yourself!” uppmanar libertarianismen alla personer att tänka själva, skapa sina egna värderingar och sina egna jag, vilket innebär att helt ta kontrollen över det egna livet. Det innebär att fullständigt ta avstånd från att vara en second-hander och naturligtvis att följa sitt förnuft och inte acceptera Politisk Korrekthet.

Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.