Patrik Engellau: Trovärdiga förklaringar

Patrik Engellau

Det är lätt att föreställa sig att det måste finnas onda avsikter bakom obehagliga förhållanden, till exempel att den ökade brottsligheten i Sverige orsakas av det sitter elaka människor på betydelsefulla poster och fattar beslut vars syfte är just att brottsligheten ska öka.

På motsvarande sätt skulle man kunna anta att den enhälliga riksdag som år 1975 antog proposition 26 om att Sverige skulle bli mångkulturellt hade en långsiktig plan som gick ut på att undergräva den nedärvda svenska kulturen bland annat genom att ge positiv särbehandling åt importerade alternativ (till exempel ”att medlemmar av språkliga minoriteter som är bosatta i Sverige genom samhällsinsatser bör ges möjligheter att själva välja i vilken grad de vill behålla och utveckla sin ursprungliga kulturella och språkliga identitet”).

Mer generellt är det problem vi står inför som medborgare att försöka förstå vad som händer i vårt samhälle. Hur kommer sig alla de problem som ett efter ett uppenbarar sig för oss, skola, migration, kriminalitet, bidragsfusk och så vidare?

Ett svar är som sagt att beslutsfattarna vill ha det så här. Politikerna engagerar sig aktivt för att kriminaliteten och den upplevda otryggheten ska öka och att äldreomsorgen ska sättas på svältkur så att de äldres livskvalitet ska sänkas under deras sista levnadsår.

Jag har svårt för den typen av förklaring, inte för att jag inte tror beslutsfattare om ont, utan för att jag aldrig i verkligheten har sett något intresse kunna organisera sig så målmedvetet, långsiktigt, skickligt och samtidigt obemärkt. Jag betvivlar alltså inte att det kan finnas onda avsikter, men jag tror inte på förmågan att verkställa dem. Den sortens diabolisk kompetens finns, tror jag, bara i James Bond-filmer och Dan Brown-böcker.

För att jag ska tro på en förklaring, åtminstone för svenska förhållanden, så måste den baseras på att folk är som de är, nämligen, i det här fallet, ganska normala, hyggliga och med ordinär begåvning. Mångkulturproppen låter sig mycket enklare förklaras av den naivt vänliga bristen på erfarenhet hos den riksdag som antog den än av att hela gänget skulle ha ingått en dold överenskommelse om att djävlas med svenskarna. Hur många riksdagsmän hade ens varit utomlands år 1975 om man med utomlands räknar något annat än att resa i en grupp och behöva tolk för alla svårare uppgifter än att beställa en öl? Jag skulle gissa att knappt någon fördjupat sig till den grad i tänkesätt och beteenden på andra ställen än Sverige att de ens var medvetna om att kulturer faktiskt är olika. (Nej, det var inte snorkigt och nedlåtande formulerat av mig. Jag dömer av mig själv. Det tog mig mer än ett halvårs erfarenheter av jobb i Afrika förrän jag insåg att alla för mig märkvärdiga beteenden som jag från början avskrivit som svårförklarade tillfälligheter faktiskt utgjorde exempel på sådana genuina kulturkrockar som jag tidigare bara läst om och inte riktigt trott på.)

Sveriges beslutsfattare år 1975 trodde att kultur bara var fråga om ytliga saker som kryddor och kläder. De anade inte att det kunde gälla allvarligare saker som till exempel hur otrogna hustrur eller lösaktiga döttrar ska bestraffas.

Förresten har många svenska beslutsfattare fortfarande inte förlorat sin antropologiska oskuld vilket leder till panikreaktioner när de mot sin vilja blir uppmärksammade på existensen av kulturkonflikter som de inte förstår. I stället för att lugnt och sansat diskutera konflikterna – exempelvis mellan svenska vanor och klanbaserade beteenden – grips dessa människor ofta av hysteri och överöser dem som lyfter frågan med hat och okvädningsord enligt principen att det är pianisten som ska skjutas.

I vilket fall så tror jag den svenska mentaliteten förklarar även annat än mångkulturambitionen. Den svenska mentalitet som jag här talar om går ut på att det gått jättebra för Sverige i långt över hundra år så det kommer att gå bra även framöver oavsett vad vi hittar på. Därför kan vi ostraffat göra sociala experiment som känns bra, till exempel baserade på föreställningen att elever kan tänka ut nästan allt själva med hjälp av en iPad och att det således inte behövs några krävande och stränga lärare.

En kompletterande förklaring till det svenska tillståndet, detta uttryck avsett i den dansknorska bemärkelsen, är att det gynnar två enorma sociala grupper. En tredjedel av arbetskraften jobbar i den offentliga sektorn, i huvudsak med att på olika finurliga sätt ta hand om folk som det är synd om, till exempel med terapi, bidrag, särskild omsorg, vård och så vidare. Ju fler människor som det är synd om för att de är offer eller drabbats av annat lidande, desto bättre för dessa goda hjälpare. De ägnar därför sina bästa ansträngningar till att leta efter nya grupper som enligt något eventuellt nyuppfunnet synsätt kan definieras som offer eller i övrigt stödbehövande. Den andra enorma gruppen är förstås de stödbehövande själva.

Egenintresset hos denna politikerstyrda och skattefinansierade stöd- och bidragsapparat styr det officiella tänkandet i Sverige och därmed även politiken. Exempelvis kan migrationen delvis betraktas som en import av personer med ett livsvarigt behov av stöd från det statliga hjälpsystemet vilket gynnar dess yrkesutövare.

Lite dumsnällhet i kombination med ett solitt egenintresse hos en socialt dominerande grupp i samhället, skulle inte det räcka för att förklara det svenska tillståndet?