Det sägs att vi lider av frånvaron av en bildad elit i Sverige. Våra politiker är för okunniga, de saknar insikt om verklighetens begränsningar. Det är lätt att hålla med. Samtidigt har man rätt att vara skeptisk: varför visar de bildade inte prov på sina färdigheter. Varsågoda! Fältet är fritt!

Den 16 juni skrev Håkan Boström en intressant ledare i Göteborgsposten (oberoende liberal) om det pris vi får betala i Sverige för att ledas av en obildad samhällselit. Större kunskaper i historia och större insikter om människans livsvillkor i allmänhet skulle få politiker och andra beslutsfattare att inse våra begränsningar och därmed bli mer realistiska i sina ambitioner.

Det är lätt att hålla med. Jag har själv flera gånger diskuterat den verklighetsfrämmande utopism som får oss att tro att just vi i Sverige ska kunna göra saker som ingen har gjort förut. Och det är knappast begrepp som insikt, visdom och perspektiv man associerar till när man hör Annie Lööf eller Stefan Löfven tala om sina samhällsvisioner. Så visst. Varför inte: mer bildning åt våra politiker.

Men ändå. Jag tillåter mig tvivla på kraften och förmågan hos den svenska bildade borgerligheten.

Försök själva inleda en diskussion på sociala medier med akademiker eller journalister med intellektuell borgerlig framtoning. De svarar nästan aldrig. Och det är en erfarenhet jag gjorde även under mina tjugo år som forskare och lärare vid svenska universitet: många akademiker är ointresserade av autentiska diskussioner. Det verkar tycka det är obehagligt att stå för några åsikter.

Men det handlar inte bara om rädsla för åsikt och debatt. Ett viktigare problem är att bildning och beläsenhet inte alls är någon garant för insiktsfullhet och förmåga till fördjupning.

Jag vet inte hur många gångar jag försökt inleda diskussioner med kollegor på universitetskonferenser och bara bemötts av totala banaliteter. Många akademiker verkar rent av ointresserade av att ge sig in i generaliserande problematiseringar. Lustigt nog fick jag detta bekräftat när jag nu under veckan läste om arbetarförfattaren Ivar Lo-Johanssons självbiografiska berättelse ”Gårdfarihandlaren” (en av hans bästa böcker). Mot slutet beskriver han ett möte i fjällvärlden med två naturvetare som studerar lämlar.

Jag hade funnit att det som var utmärkande för de intellektuella var att de var så lite engagerade i händelser och samtal. De tog allting på något sätt med upphöjt lugn. De bagatelliserade djupsinnet och berättade i stället anekdoter.

Exakt detta har jag upplevt så många gånger. Man försöker inleda ett verkligt samtal med lärda akademiker men bemöts bara av bortviftande trivialiteter. Så fort de lämnar sina nedskrivna föredrag, sina essäer, sina artiklar, sina fina kolumner är det som att de inte längre har något att säga, som att det var formen som var det väsentliga, inte innehållet, som om kommunikationen var ett spel, en iscensättning utan autenticitet.

Överhuvudtaget kan jag tycka det känns märkligt när den bildade medelklassen (eller kanske borgerligheten) beklagar sig över att den har för lite inflytande i politiken. Det blir lite som när humanister vid universiteten beklagar sig över att de syns så lite i samhällsdebatten. Klagandet i sig blir ett bevis på att de inte förstår hur systemet fungerar och att de således kanske inte är så insiktsfulla som de själva vill tro. För vem i hela världen hindrar de bildade humanisterna från att ta plats i offentligheten och att göra det på ett sätt som slår an och väcker uppmärksamhet?

Fältet är fritt! Varsågoda! Människor älskar att bli allmänbildade. Skicka in några texter till Det Goda Samhället, till Axess eller Proletären eller vad ni vill. Skriv och argumentera kära humanister om ni har något att säga. Och samma sak med de bildade i politiken. Ta plats i de politiska partierna! Använd era kunskaper! Skriv debattböcker som en bred allmänhet kan tänkas vara intresserad av att läsa. Starta en podd. Visa att ni är bättre än både Annie Lööf och Stefan Löfven.

I en demokrati måste man förtjäna sin framgång. Vill man bli politiker måste man acceptera politikens spelregler och vill man bli opinionsbildare måste man acceptera opinionsbildandets spelregler. Visst kan jag själv någon enstaka gång stoltsera med mina akademiska meriter, men vad är de värda om jag som opinionsbildare i alla fall inte kan skriva om något som människor bryr sig om att läsa? Det minsta man kan begära av en elit är att den förstår att inget kommer gratis.

Men framför allt måste kanske den bildade borgerligheten idka en aning självkritik. Var fanns de insiktsfulla protesterna från de lärde under flyktinghysterin 2015? De akademiker som höjde rösten 2015-16 och vågade protestera mot immigrationsvansinnet går väl att räkna på ena handens fingrar. Historiker stod i kö för att förklara att Sverige alltid tjänat på immigration.

Teoretiker av alla de slag kom med abstrakta förklaringar på rasism och vithetsnormer som alla utgick från den outtalade (och orealistiska) premissen att total öppenhet och tolerans mot det avvikande skulle kunna utgöra det normala i ett mänskligt samhälle. Sanningen är väl snarare den att de lärde och bildade har gjort bort sig fullständigt och att de mest visat sig bestå av en skock osjälvständiga eller eventuellt tystade och hukande får.

Svenska intellektuella har mycket att bevisa. De kan börja med att visa prov på förmåga till självkritik. De måste också förstå att den tid då man fick något gratis för att man hade legat vid Uppsala är förbi. Och jag tycker faktiskt det är bra. Om det nu är så att man lär sig så mycket kloka saker av bli bildad är det väl bara att visa det. Varsågoda!