Jan-Olof Sandgren: Till konspirationsteoretikernas försvar

Jan-Olof Sandgren

Det finns idag ett häpnadsväckande utbud av konspirationsteorier samtidigt som det anses lite skamligt att tro på dem. Ungefär som att tro på Tomten, eller värre. Det är betydligt tryggare att utgå från att världen fungerar som vi tror att den alltid har gjort, för att i efterhand kunna säga: ”Vi har varit naiva”.

I nästan alla sammanhang där det varnas för konspirationsteorier utgår man från att de är falska. Men hur kan vi vara så säkra på det? Visst finns exempel på rena galenskaper, men det är ofta svårt att avgöra sanningshalten eftersom det trots allt rör sig om teorier. Även vetenskapsmän måste ibland teoretisera, när alla fakta inte ligger på bordet. Den som lyckas bäst med att beskriva verkligheten kanske belönas med nobelpris.

På samma sätt försöker konspirationsteoretiker, trots bristfällig information hitta förklaringar till varför världen fungerar som den gör. Ett grundtema brukar vara att de som styr världens öden inte alltid styrs av ädla motiv, kanske deras högsta strävan är att föra dig och mig bakom ljuset.

Varför hedras då inte duktiga konspirationsteoretiker varje år med ett nobelpris? Naturligtvis för att makthavare, till skillnad från atomer, galaxer och diverse naturfenomen inte gillar att bli granskade. Ett annat skäl är att konspirationsteoretiker många gånger är pinsamt amatörmässiga.

Till exempel slarvar man ofta med tillämpningen av Ockhams rakkniv; den princip som säger att enkla förklaringar är att föredra framför mer komplexa.

Det är också viktigt att respektera naturlagarna. Om inte naturlagarna själva utgör en konspiration är det mycket osannolikt att jorden skulle vara platt, att det skulle finnas högtstående civilisationer i jordens inre, eller att brittiska kungahuset härstammar från ödlorna.

Såna här spekulationer (jag säger inte att dom har fel, bara att jag inte tror på dom) tenderar att ge konspirationsteoretiker dåligt rykte. Ungefär som att klumpa ihop seriösa vetenskapsmän med ett gäng alkemister från medeltiden.

Bra konspirationsteorier använder sig av logik, förnuft och mänsklig erfarenhet kombinerat med en gnutta fantasi, för att leda oss in i något vi aldrig kunde föreställa oss. Lite som när man konstruerar en deckare eller en spionroman. Attraktionskraften ligger i att alltihop skulle kunna vara sant.

Var det kanske Macron som tände på Notre Dame för att få ett slut på Gula västarnas uppror? Eller hur ska man tolka den här videon? Var massakern i Christchurch i själva verket en teater iscensatt av islamister? För att ursäkta slaktandet av kyrkobesökare på Sri Lanka, eller för att underlätta IS etablering i västvärlden? Modern media ger konspirationsteoretiker oanade möjligheter, vilket enligt en annan konspirationsteori förklarar varför statlig censur ligger så högt upp på dagordningen.

En konspirationsteoretiker som ofta syns på nätet är dansken Ole Dammegård, som också turnerar i Sverige. Här är hans något skruvade tolkning av Madonnas framträdande på Eurovision i Israel.

Själv har jag svårt att absorbera såna här apokalyptiska visioner – de ger mest en diffus känsla av obehag. Det finns andra mer handgripliga konspirationer jag har lättare att tro på:

Till exempel tror jag det existerar ett blocköverskridande politikervälde, som i maskopi med ett antal profitörer inom det välfärdsindustriella komplexet strävar efter att förslava den skattebetalande medelklassen. Alla som följt Patrik Engellaus artiklar här på DGS är förtrogna med idén.

En annan konspirationsteori jag misstänker är sann, är att den aktuella klimatdebatten ytterst handlar om att göra oss rädda. Det är inte bara Greta som vill att vi ska känna panik, det vill också våra folkvalda politiker och syftet är att vi ska ge upp ännu mer av vår demokrati, ännu mer av våra skattepengar och ännu mer av vår personliga frihet. Kanske för att bredda vägen mot en ekodiktatur i klass med det gamla Sovjetimperiet.

En tredje teori jag omfattar med hull och hår, är att delar av den politiska eliten vill tvinga in bångstyriga svenska arbetare i en nazistisk återvägsgränd. Syftet må vara att isolera och stigmatisera de sista resterna av nationellt kulturellt självmedvetande, till gagn för den globala världsordningen.

En fjärde konspiration jag finner sannolik är att det finns avancerade planer (som majoriteten av muslimer förstås är ovetande om) att förvandla Västeuropa till islamskt territorium. Merparten av våra politiker verkar låta det ske, kanske av den enkla anledningen att de i slutändan hoppas befinna sig på den vinnande sidan. Den här valaffischen från 2018 ger i alla fall mig en del obehagliga associationer. Den som vill ha mer kött på benen rörande islamiseringen av Europa, rekommenderas före detta underrättelseofficeren Johan Westerholms artiklar i ämnet.