Patrik Engellau: Bonusmaterial 2

Patrik Engellau

Den av Stiftelsen Det Goda Samhället nyligen publicerade rapporten om invandring och brottslighet ålade sig strama vetenskapliga begränsningar av innebörd att de siffror och fakta som levererats till Stiftelsen från Brottsförebyggande rådet endast skulle sammanställas och presenteras, ej tolkas och förklaras. Syftet med denna självålagda begränsning var att försöka förhindra att den eventuellt efterkommande debatten om rapportens rön blev politiskt infekterad och i stället kunde bygga på förhoppningsvis oomkullrunkeliga fakta.

Det är inte säkert att någon sådan objektiv och förment vetenskaplig faktabaserad diskussion är ens teoretiskt möjlig eftersom diskursen oundvikligen blir politisk när man kommer in på praktiska frågor av typen ”Den andel av brotten som utförs av folk med utländsk bakgrund har ökat stadigt från 32 till 58 procent under en trettioårsperiod så vad gör vi nu?”.

Så låt mig avvika från rapportens strikta begränsning och ta upp en het potatis som låter sig anas av den uppmärksamme rapportläsaren. Den kanske starkaste och mest förvånande slutsatsen i rapport gäller gruppen ”inrikes födda med två utrikes födda föräldrar”. Under 2000-talet har den gruppen seglat upp som den mest brottsbenägna av alla, mer brottsbenägen än exempelvis utlandsfödda afrikaner och folk från Västra Asien vilket betyder Mellanöstern med omnejd. (Om du inte vill besvära dig med att lära hela rapporten så ta åtminstone en titt på Illustration 2 på sidan 17 som handlar om överrisker. Överrisker anger hur många gånger mer sannolikt det är att en viss etnisk grupp begår brott än ”svenskarna”, det vill säga inrikes födda med två inrikes födda föräldrar. Överrisk är ett slags mått på brottsbenägenhet. I tabellen ser du också vilka etniska grupper rapporten behandlar.)

Det har inom svensk kriminologi länge funnits en föreställning om att Sverige till skillnad från flera andra invandringsländer lyckats med integrationen av invandrare så att invandrarnas barn blivit mindre brottsbenägna än invandrarna själva. Rapporten från Det Goda Samhället visar emellertid att det inte längre riktigt ligger på till på det viset.

Det finns två typer av ”invandrares barn”, dels sådana som har en svensk och en invandrad förälder, dels sådana som har två invandrade föräldrar. Den första gruppen är visserligen fortfarande marginellt mindre brottsbenägna än invandrarna själva, men den andra gruppen, den som har två utlandsfödda föräldrar, avviker starkt åt fel håll.

Av alla de studerade etniska grupperna är de sverigefödda med två utlandsfödda föräldrar den hårdast belastade gruppen. I praktiken betyder detta att brottsbenägenheten ökar i stället för att minska när två invandrare får gemensamma barn. Barn som sedan födseln stått under den svenska välfärdsstatens insyn, omsorg och vård blir alltså mer brottsbenägna än den tidigare generation som fötts utomlands och flyttat till Sverige.

Det är knappast förvånande att det går bättre med ett barns anpassning till svenska förhållanden när barnets ena förälder är svenskfödd än när ingen av föräldrarna är svenskfödd. I den mån denna observation är korrekt skulle man kunna dra några slutsatser. Den första är att det är bättre om invandrare får barn med svenskar än med andra invandrare. Den andra slutsatsen, som följer av den första, är att hela idén med anhöriginvandring inte gynnar integrationen hur humanistiskt motiverad många än må anse den vara. Den tredje slutsatsen, som må vara lite mer långsökt, är att hela det multikulturella projektet i detta perspektiv bör ifrågasättas.

Sedan är det klart att om invandrare, i huvudsak män, efter det att anhöriginvandringen begränsats, i större utsträckning ianspråktar svenskar, i huvudsak kvinnor, för att bilda familj så blir det mer konkurrens om kvinnorna med potentiellt förödande sociala effekter.