Jag tycker om Kjell Westös böcker. Liksom Per-Anders Fogelström skriver han om staden och dess människor. Westös händelser sker ett antal decennier efter dem som Fogelström beskriver i sin Stockholms-serie. Westö intresserar sig också mer för medel- och överklass.

Westö är romantiker, vilket han själv är helt medveten om och öppet tillstår (från ca 1.20 till 2.40.Tryck på översättning i rutan nere till höger – men se gärna hela programmet!).

Utifrån denna utgångpunkt förmår han beskriva också mycket blodiga och våldsamma händelser, som i Där vi en gång gått, utan att förlora fotfästet och utan att förfalla till billigt ställningstagande i de blodiga klasskonflikterna.

Han präglas av en svår nostalgi till flydda tider i den stad han älskar, men utan att låta sig lamslås av denna nostalgi, utan att bli missmodig. Tvärtom, den ger honom ett slags trygghet som tillåter honom att ta sig an också de svåraste av ämnen.

(Heidi von Borns recension av Där vi en gång gått i SvD 2006: ”Westös roman, en krönika omfattande 36 år, är ett läsäventyr som ska avnjutas långsamt. Det är en historisk händelse som rullar upp okända hörn av ett lands blodiga förflutna. Westö skriver om sitt land med en unik närvaro och engagemang. Han sjunger sin stads sång med friskt mod, han har tagit sig den rätten.” Och här är trailern.)

Nostalgi är alltså inte enbart en flykt och ett bedövningsmedel, ett sätt att slippa nutiden. Det kan också ge fotfäste och kunskaper – för att bättre bedöma denna nutid.

Om det förflutna, dess förhållanden och dess människor någon gång nämns i aktuell politisk debatt eller över huvud taget i samhällsdebatten, då sker det i nedsättande ordalag och med ett lätt förakt för den som visar ett sådant intresse. Det är som om bristande historiska kunskaper och därmed följande ointresse skulle vara något slags adelsmärke, en tillgång. Hur kan det vara så?

Ointresse för det förgångna är ett utslag av ett slags oförstånd, ett slags högmod. ”Vi i nutiden har tillgång till all nödvändig kunskap och teknik, här och nu, på armslängds klickavstånd. Vi är inte intresserade av resten, av andra tiders samhällsorganisation och sociala förhållanden. Det skulle bara binda oss”.

Det är just det. Man vill ha den totala frihet som frånvaron av historiska och andra kunskaper ger. Då tror man sig om att kunna fatta de bästa besluten, eftersom man inte är bunden av några, som man anser, ovidkommande förhållanden och hänsyn.

Detta hyllande av okunskapen som ett slags frihet är säkert genuint. Till detta kommer att man därigenom tvår sig själv skinande ren. Den centerpartist som behöver måla sina motståndare bruna, vill naturligtvis inte höra något om det egna partiets uttalat fascistiska förflutna.

Den vänsterpartist som beskyller andra för minoritetsförtryck vill naturligtvis inte reflektera över kommunismens utplånande av kulaker och utsvältningspolitik av ukrainare. Hur skulle man då kunna framställa sig som alla minoriteters beskyddare?

Men denna strävan efter frihet från det förflutna och dess påminnelser om egna brister och andra obehagligheter, skapar inte bara en frihet för den enskilde och för det enskilda partiet, det skapar också ett allt trängre rum att röra sig i, att undersöka och fatta beslut om. Därmed uppstår ett nytt slags ofrihet.

Det är numera ett axiom att ingen skall kunna styra den enskildes fortplantning. Sterilisering utifrån andra än den enskildes behov anses vara förkastligt. Samtidigt skall alla barn alltid ha kärleksfulla och kompetenta föräldrar. Detta går inte ihop. Det får många barn betala för, även om de till slut – med tvång – skiljs från sina föräldrar.

Det är likaledes ett axiom att alla skall gå i samma slags skola, även om alla av olika skäl inte har förutsättningar för att göra detta. Denna trosföreställning får många barn betala för.

Föreställningen att alla motsättningar kan lösas med förhandlingar är också till grundlag upphöjd. Denna grundlag ger en perfekt ursäkt för dem som inte vill göra något, som inte vill ta ansvar. Det räcker med att den ena parten i en konflikt inte vill förhandla, för att svenska representanter skall vara befriade från ansvar. Den svenska regeringen kan i lugn och ro fortsätta att påkalla förhandlingar, i trygg förvissning om att några sådana inte skall ske.

Vi vet alla att det är så den fungerar, den frihet som dagens beslutfattare vill ha. Varför skulle de vilja veta något om gårdagen? Då skulle ju deras ”analyser” och beslut kunna jämföras med något – och de förlora kontrollen över situationen.

Men ingen bryr sig ändå om deras åsikter. Det står var och en fritt att utforska det förflutna och dess inverkan på vår nutid. Det kan bli ett litet projekt – och ett mycket stort och vittfamnande. Man kan ju gå ut lite lugnt och läsa Westös böcker.