Nu ska jag skriva om något som är mycket känsligt, och som ofta orsakar ett intensivt trollande på sociala medier. Jag ska skriva om de destruktiva kvinnorna och om deras olämplighet på höga poster i samhället.

Eftersom jag själv är kvinna är jag helt och hållet för ett jämställt samhälle. Det är också så jag själv blev uppfostrad av mina föräldrar som, trots att de var födda på 1920-talet och aldrig hade hört talas om genusvetenskap, var mycket väl medvetna om att män och kvinnor är lika mycket värda.

Det var mina lärare i grundskolan också. I alla fall de äldre lärarna, som inte anammat det gränslösa flum som sedan blev allenarådande. De var alltid, och utan undantag, bättre på att lära ut både bokliga kunskaper och människovärde än de yngre, 68-marinerade fjortisvuxna som hasade runt i korridorerna i velourbrallor och sandaler.

Jag har ofta tackat min lyckliga stjärna för att jag inte föddes tio år senare, efter att flumlärarna helt tagit över undervisningen. Nu fick jag åtminstone klassisk och effektiv katederundervisning av hälften av skolans lärarkår, vilket innebar att jag faktiskt också lärde mig något. Och aldrig upplevde jag att mina äldre lärare i dräkt och kostym behandlade mig sämre för att jag var tjej. Aldrig.

Hos flumlärarna fanns däremot en tendens att blanda ihop rollerna. De tycktes tro att jämställdheten innebar att de själva måste tala elevernas språk, vilket de också gjorde. Och mest benägna att anamma tonårsfasonerna var de kvinnliga lärarna, som påfallande ofta tycktes se på eleverna med tonåringars ögon. Den skruvade kombinationen av en skev syn på jämställdhet, missriktade moderskänslor och romantiskt svärmeri kunde bli ganska förskräcklig i deras relationer till eleverna av manligt kön, och särskilt när det gällde de grabbar som var av den mer stökiga sorten. Det är ju något med de lite ”stökiga” grabbarna som tilltalar just den här sortens kvinnor.

Vad är det då som får vissa kvinnor att attraheras – för det är attraktion det handlar om, på ett eller annat sätt, även om den inte nödvändigtvis är av sexuell art – av just de stökiga grabbarna och männen? Det handlar naturligtvis om ett intensivt behov av bekräftelse, på samma sätt som det gör när kvinnor skriver brev till grova brottslingar i fängelse eller tror sig vara just den som kan förändra den där hustrumisshandlaren som är inne på sitt femte äktenskap, och har besöksförbud hos alla sina exfruar. Och det är illa nog när det gäller kvinnor som har ansvar för en eller flera skolklasser – än värre när det gäller kvinnor på höga poster i samhället.

Ändå hittar vi dem ofta just där, inte minst inom den offentliga sektorn och i politiken. Kvinnor som ser mellan fingrarna på hedersförtryck för att vara patriarkala män från klankulturer till lags. Som får något drömskt i blicken när de talar om hur man bäst kan hjälpa och stötta de terrorister de kallar ”återvändare”. Som slåss på barrikaderna för att unga män ska få stanna i Sverige trots att de ljugit om sin ålder och inte har asylskäl. Tårar och känslor framför sans och förnuft. Och den egna godheten manifesteras genom ständiga ifrågasättanden av dem som inte köper det tårfyllda känslosvallet.

Dessa kvinnor borde rimligen anses som olämpliga när det gäller att fatta viktiga beslut som rör medborgarnas väl. Ändå får vi dras med dem. Varför? Vad är det som gör att den här typen av kvinnor lyckas ta sig fram och göra sin barnsliga, och ofta direkt osunda, syn på manligt och kvinnligt till en norm som hela samhället ska anpassa sig efter?

Jag tror att det beror på att alltför många förväxlar deras destruktiva vurm för det farliga med medmänsklighet och godhet. Men tårar, darrande röster och självrättfärdig indignation är inte nödvändigtvis ett tecken på vare sig medmänsklighet eller godhet – ofta är det tvärtom ett tecken på egoism och narcissism. Och framför allt hör det inte hemma bland beslutsfattare och chefer. Så befria oss från dessa destruktiva, känslosamma kvinnor, och låt dem ersättas av vuxna människor – kvinnor så väl som män – som har en nykter och sansad syn på manligt och kvinnligt och på samhället i stort.