Johan Rockström, klimatexperten, agronomen och professorn i miljövetenskap, har stort inflytande över svensk klimatpolitik. Det gör att man måste ta det han säger och skriver på allvar.

Ett exempel på hans allvar kom till uttryck i en artikel i Veckans Affärer nyligen. Där refereras en studie som Rockström varit med i och som syftar till att ”få bukt med klimatet”.

Med tanke på den text som Rockström publicerade i SvD för någon månad sedan om klimathotarnas värsta överdrifter trodde jag att han kommit på bättre tankar och insett att han varit fel ute.

Men nu verkar han ha återgått till Den goda sidan och vill lösa ”klimatkrisen”. Igen. Den här gången med den oväntade metoden medborgarlön. Så här står det bland annat i artikeln i Veckans Affärer: ”… medborgarlön ger mänskligheten rätt att välja om man vill uppfylla sina egna behov” och ”medborgarlön har kraft att bryta länken mellan arbete och konsumtion”.

Bägge påståendena är svårförståeliga. Om mina behov innebär att jag vill köra en gigantisk och bränsleslukande SUV, ska jag få göra det? Då uppfyller jag ju mina ”egna behov”. Eller är det någon myndighet som ska avgöra vilka som är mina ”egna behov” och anpassa medborgarlönen därefter?

Den andra meningen är än mer märklig, den att ”bryta länken mellan arbete och konsumtion”. Det kan rimligen inte betyda något annat än att du får pengar utan egen arbetsinsats, det vill säga att det ska inte finnas någon koppling mellan arbete och ersättningen för detta arbete. Du får ju ändå pengar för din konsumtion.

Att få betalt för att inte komma till jobbet låter säkerligen som en tilltalande tanke för många. Men då inställer sig frågan – vem ska utföra det arbete som gör att vi exempelvis har mat på bordet, hus att bo i, vägar att färdas på och kläder att ha på kroppen? Kort sagt: Varifrån kommer de pengar som medborgarna ska få för att inte göra något?

En sak som skiljer texten i Veckans Affärer från andra ute i samma syfte är att den här inte skrämmer med klassikern koldioxid. Istället hotar man med andra saker. Följande är svårslaget:

Med snabb befolkningsutveckling har människan nu orsakat en så stor transformation av planeten att vi har gått in i en ny epok – Antropocen – som hotar att få civilisationen så som vi har lärt oss känna den att gå under.

Snacka om att försöka skapa ångest! Världen går under om vi inte… <fyll i valfri metod>. Men det vi lärt oss av tidigare hot, som 1970-talets skräckpropaganda om överbefolkning och råvarubrist, är att de inte materialiserats i verkligheten. Världen tuffar på. Lite tilltufsad, visst, men den existerar likafullt.

När det gäller klassikern koldioxid är det smått lustiga att politiker – faktiskt – behöver gasen, och då menar jag inte för processer som fotosyntes och cellandning, utan som en sällsynt outtömlig skattebas. Och skatteintäkter är inget som politiker kan få för lite av. De behöver alltid mer av andras pengar och att höja de skatter som finns är inte alltid en bra metod. Lafferkurvan gör att det faktiskt kan bli mindre med intäkter vid en höjning av befintliga skatter. Därför jagas ständigt efter nya skattebaser.

Glädjande nog börjar det, trots Rockströms senaste alarmistiska utfall, att krackelera så smått i det hypotesbygge som klimathotsindustrin konstruerat. Ett exempel är SvD:s Susanna Popova som skriver så här i en krönika med rubriken ”Man borde tänka mer när det gäller klimatet”:

Man bör fråga sig om vi vet att klimatförändringar, är händelser helt orsakade av människor.

Exakt.

När man läser det som klimathotsindustrin producerar får, åtminstone jag, en känsla av att jorden skulle blir rena paradiset bara människan försvunne. Det är en intressant skam- och flagellantjournalistik som produceras när vi uppmanas att ”minska vårt koldioxidavtryck”, ”ta vårt klimatansvar” och ”du måste klimatkompensera”. Tanken går lätt till fraser som ”sona våra synder”. Eller som Popova skriver:

… tanken på att klimatets variationer ska tillskrivas människans onda handlingar, har omisskännliga historiska drag.

Åter till Rockström och hans studie. Det finns något utopiskt-romantiskt över den, ett slags sentimental lyckodröm om ett för länge sedan svunnet liv, ett liv utan ”hets”:

Genom att bromsa in ekorrhjulets ständiga produktions- och konsumtionshets skulle medborgarlön nämligen drastiskt kunna reducera vår miljöpåverkan. En av tankarna som förs fram i studien är en slags pool som samlar det som inte används av medborgarlönen.

En fråga är vem som avgör om en viss produktion eller konsumtion är ”hets”. Jag gissar att det skiljer sig rejält mellan olika människor. Månne är det dags för en fördelningsmyndighet som delar ut det som produceras så att ”hets” inte uppstår?

Dessutom är det viktigt för medborgarlönsmottagarna att göra slut på allt som de får sig tilldelat. Det man inte konsumerar, samlas in (!) och skickas till ”en slags pool som samlar det som inte används av medborgarlönen.”

För mig låter det som ett incitament att konsumera alldeles oerhört; om man inte gör det, tas ju den ”okonsumerade” delen av medborgarlönen från en. Man undrar hur insamlingen till poolen praktiskt ska gå till – varför ska man frivilligt lämna ifrån sig de pengar man fått?

Egentligen är skrämselanslaget i Rockströmstudien vare sig nytt eller unikt. Det brukar låta så när klimathotare är i farten. Min gissning är att även de här skrämskotten kommer att upplösas i tomma intet. Verkligheten är pålitlig därvidlag.

Rolf Oward är copywriter och översättare som kört egen låda i över 30 år. Arbetat en hel del i Kista, till och med startat företag där. Formellt: fil kand, fil lic, DIHR. Hyfsad i spjut (61.14). Mer och mer förvånad och irriterad över hur Sverige styrs och hur PK-tänkandet fått in sina tentakler i stort sett överallt.