Dagens Nyheter är ett av de media som brukar brösta upp sig och säga högtravande saker om hur viktigt det är för demokratin att landet har tidningar och etermedia som seriöst, noggrant och omdömesgillt värnar om sann och korrekt rapportering. Underförstått ingår Dagens Nyheter själv i den kretsen av för demokratin omistliga journalistiska organ.

Nu ska vi se hur det ligger till med den saken.

När jag läser tidningar som Dagens Nyheter ställer jag mig ofta tvivlande till artiklar när de beskriver saker i vad som för mig framstår som ett förvrängt perspektiv. Det här är inte sällan delikata och svårbedömda saker eftersom perspektivförskjutning inte behöver vara liktydigt med verklighetsförfalskning. En beskrivning av ett skeende i ett annat perspektiv än det som jag brukar anlägga behöver därför inte alls vara något att fryna på näsan åt. I själva verket kan det ibland till och med vara lärorikt.

Med det vill jag säga att jag inte kan bli upprörd över en journalist som har en annan åsikt än jag såframt han är hederlig. Men börjar han ljuga och förfalska är det andra bullar. Det är sällan man stöter på sådana bullar in flagrante. Jag har emellertid hittat en säker bulle på Dagens Nyheters ledarredaktion. Där man hittar en bulle börjar man genast misstänka ett helt bageri.

Den 26 april i år tillskriver ledarskribenten Mattias Svensson mig smutsiga motiv. Jag är en av de två namngivna personer i hans huvudledare för dagen vars dröm ”om att få hämnas är hela den politiska idén”. Sug på den. Att jag skriver krönikor varje dag beror alltså enbart på min längtan efter vedergällning, oklart för vad.

Till bevis anför Svensson ett reportage av DN-journalisten Björn af Kleen från den 20 mars 2016. I det reportaget, hävdar Svensson nu tre år senare:

talar Engellau om hur ”folket” ska kräva ”ståndrätt” mot tidigare statsminister Fredrik Reinfeldt

Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att Svensson påstår att jag, Engellau, förespråkar ståndrätt, alltså ett förfarande som brukar sluta med snabbavrättning, mot Reinfeldt.

När jag läste det där för några veckor sedan kände jag inte igen mig. Hela föreställningen om ståndrätt kändes dräggig och jag kunde inte påminna mig att jag skulle ha rekommenderat något sådant. Jag skakade av mig obehaget och brydde mig inte så särskilt.

Nu har jag emellertid besvärat mig med att leta upp den tre år gamla artikeln av Björn af Kleen för att kolla vad det faktiskt stod. af Kleen och jag samtalade om att folk, även på Östermalm, höll på att bli alltmer kritiska mot invandringen – detta var bara några månader efter det att det svenska mottagningssystemet närapå storknat av de stora volymerna migranter – och att man inte kunde veta vad som skulle ske. af Kleen skrev så här:

Demokratin kan eventuellt ”lösa det”, säger Engellau.

• Men man vet inte när folket hoppar över skaklarna och kräver ståndrätt mot Fredrik Reinfeldt.

Mitt uttalande var alltså inte ens en förmodan utan snarare en lös spekulation om en möjlig otrevlig utveckling. Uttalandet kom inte ens i närheten en rekommendation från mig om ståndrätt och ännu mindre någon personlig önskan om att ett sådant förfarande skulle inledas mot den tidigare statsministern.

Men ledarskribenten Mattias Svensson gör alltså om denna spekulation till ett önskemål från min sida.

Jag tror inte Svensson är intellektuellt oförmögen att skilja på att en person, jag i det här fallet, säger något och att personen också önskar att det uttalade ska inträffa. Nästan ingen är så dum. Nästan alla begriper att den som talar om hjärtinfarkt inte nödvändigtvis önskar sig hjärtinfarkt. Jag tror inte heller att Svensson läst fel i af Kleens reportage.

Det finns därför bara, vad jag kan begripa, en enda möjlig förklaring och det är Svensson fabulerar och hittar på skäl för att kunna kasta smuts på mig.

Kort sagt ett stolt och högkvalitativt medieinlägg från den respekterade bullfabriken i Marieberg till det civiliserade demokratiska samtalets högtidliga bevarande.