Gästskribent Einar Askestad: Den liberala frihetens begränsningar

I sin nya bok ”Om falsk och äkta liberalism” (Liberal idédebatt, 2019) driver Lena Andersson tesen att en konsekvent rationalism ofelbart gör individens autonomi till vårt enda moraliska rättesnöre. Einar Askestad har läst och reflekterar över individens relation till gemenskapen. Blir inte friheten meningslös utan sammanhang och uppgift?

Det lilla barnet känner inte till begreppet frihet, det leker, det skrattar, spontant och utan självmedvetande. Jag dras med i dess glädje, glömmer för en stund bort den bok jag just läst, och som jag tänkt skriva några rader om. Glömmer bort att jag enligt boken definieras av min individualitet, en formell och principiell individualitet, där jag menas vara ”ägare till mig själv”, någon som är fri i kraft av att ingen annan rår över mig, i kraft av att jag är mig själv närmast.

Friheten som ett överordnat värde, där alla de sammanhang jag är en del av och står i tacksamhetsskuld till blir sekundära. Jag leker med min pojke, och boken känns avlägsen och främmande. Kanske kunde jag lagt den i bokhyllan, låtit den försvinna bland andra böcker, men den rör någonting som vi alla blivit en del av, någonting som måste klargöras, problematiseras, och rent av avvisas. Liberalismen som ideologi, som filosofi och livsinställning.

Vi söker ofta ett fundament för våra liv, i synnerhet om vi är vilsna och förvirrade, och lever i tider som kanske själva är splittrade och saknar riktning. Kanske finner vi Gud, kanske finner vi någonting annat att söka tröst i, som ger mening och vägledning. Ett politiskt parti, en identifikation med sitt kön, sin klass, med utsatta främlingar, ett engagemang för natur eller någon mänsklig artefakt som ter sig viktig för oss. Religionsstiftare, vetenskapsmän och filosofer formulerar genom historien förklaringar och perspektiv, och deras skrifter utgör källor att söka svar i. Författarinnan Lena Andersson gör i sin nyligen utkomna bok ”Om falsk och äkta liberalism” just detta – och med besked.

Hos Platon och Aristoteles finner hon svaren på sina frågor. Vad en människa är, hur ett samhälle skall byggas, vad som är osant och falskt, vad som är sant och äkta. Boken är full av idémässiga reflektioner och samband, men kan delas in i två dialektiskt förenade tankelinjer.

Den ena rör det falska, där postmodernism, empirism och positivism kritiseras för sin brist på
fundament. Den andra rör det sanna, nämligen vad författarinnan kallar ”det universella dialektiska förnuftet”, ”den enda sanningens primat”. En slags platonism, som står i motsättning till sofismen, det vill säga alla ogrundade, falska teorier om verklighetens natur. Hon använder i sammanhanget norrmannen Amundsens och engelsmannen Scotts tävlan att nå Sydpolen som ett exempel. Den ene menas vara sofist (Scott) och förlorar mot Amundsen, och detta för att engelsmannen framförallt är präglad av sin engelska kultur, medan Amundsen tänker rationellt, målmedvetet, tar reda på fakta och hittar svaren på de rätta frågorna. Amundsen använder sitt ”universella dialektiska förnuft”, istället för att vara fast i sin kulturella begränsning.

Kanske kunde man här invända, att norrmannen hade en större förståelse för den verklighet som väntade i Sydpolen i kraft av sin kultur. Att snöstormar, karg natur, is och kyla, låg norrmannen närmare, inte på grund av något universellt dialektiskt förnuft, utan helt enkelt för att han var norrman.

Jag nämner detta för att det kan ringa in Anderssons tankevärld och ärende. Hon vill dels argumentera för eller leda i bevis att människan har ett universellt dialektiskt förnuft, och dels att detta förnuft underkänner idéer om andra försök till grundläggning av kunskap om människan, hennes natur och om verkligheten som sådan. Hennes tes är att en äkta liberalism måste grundas i ett rent förnuft, ty annars faller den. Alternativet till denna aristoteliska, metafysiska liberalism är för Andersson nämligen en postmodern skenliberalism, med rötter i nihilism och positivism. Enkelt uttryckt kommer den falska liberalismen att handla om känslor, om relativism, om att förlora sig i hänsyn som inskränker den enskildes suveräna frihet. Ägandet av sig själv hotas av andra människor och intressen, statliga, kollektiva, kulturella. Liberalismen måste därför grundas i någonting absolut, och detta absoluta är människans förnuft, såsom förstått av Platon och Aristoteles. Ett universellt korrektiv existerar, i ”det analytiska omdöme som människan besitter och bara hon”.

Rena abstraktioner har den fördelen att de är oantastliga – som abstraktioner. Men tankars stringens gör dem inte nödvändigtvis sanna eller relevanta. En annan fråga är om var och en av oss har denna förmåga till ett absolut förnuft. Eller räcker det med att ett fåtal har den? Hur inverkar det på idén om demokrati? Hur förverkligas ett gott samhälle, hur upprätthålls det absoluta förnuftet i praktiken? Andersson förklarar att kollektiv saknar rättigheter, ”för det vore att köra över individen”. Folkflertalet utgör med andra ord ett problem. En fara. Överhuvudtaget måste allt annat än individen, i denna formella, abstrakta mening, hållas tillbaka. ”Folket och blodsgemenskap är en ogiltig metafysik”, skriver Andersson, och nationalism är ”oförenlig med individualism”, för ”om inte individen äger sig själv äger någon annan henne och bestämmer över henne”. Tillhörighet, kultur, all traderad gemenskap, existerar enligt författarinnan enbart psykologiskt, som ”en känsla av tillhörighet med vissa grupper framför andra”. Individens frihet trumfar och måste trumfa varje gemenskapstanke. Andersson nämner filosofen Herder, som varnat för universalismens likriktande effekter, och som ansåg att en nation måste skydda sin kultur. Den äkta liberalismen står över sådana hänsyn, för ”liberalismen har inget frälse utom mänskligheten”, det vill säga den ansamlade totaliteten av levande och formaliserade individer. Liberalismen är en humanism, menar Andersson, för den sätter människan i centrum, men det är en abstrakt människa det handlar om. En människa befriad från den gemenskap och kultur ur vilken hon är sprungen.

Frågan inställer sig på vilka grunder relationer överhuvudtaget kan upprätthållas med sådana filosofiska övertygelser. Och släktet? Och släkten? Svärföräldrarna? Barnen? Även entiteter som dessa tillhör ju på ontologisk nivå abstraktionerna i liberalens värld. Känslomässiga bindningar, sålunda, av filosofisk-logisk underordnad art. ”Fri emigration och fri handel är inte en känslomässig åsikt”, förklarar Andersson, ty ”för en liberal är dessa värden inneboende oavsett vad man känner om dem och deras följder”. Allt som är verkligt är individen, hennes frihet, hennes vilja. Att hindra henne vore ett brott, vilka gemenskaper hon än avsvär sig, motarbetar eller förnekar. Även staten måste skyddas från folkviljan, för denna kan hota individens självägande och frihet. Med Platon menar Andersson att staten ”inte bör vara föremål för förändring utan låsas fast inför evigheten”, att staten bärs upp av naturrätten och rättsstaten, vilka utgör dess postulat. Den liberala staten är historiens slut.

Det finns mycket att grubbla på här. Jag skall försöka peka på var jag menar att detta tänkande går fel.

För Lena Andersson föregår individen gruppen. Den förstnämnda är mer verklig än den sistnämnda. Individen och hennes frihet svävar högt ovan allt världsligt och gemensamt. Men har tillhörighet med frihet att göra? Tillhörighet är ingen -ism. Det är en verklighet. Andersson skriver att existentiella villkor inte är förtryck, men varför inbegrips inte frågor om tillhörighet och kultur i en människas existentiella villkor? Varför slår Andersson fast med Aristoteles att individen finns till för sin egen skull och ingen annans? Begreppet kultur nämns inte. Lika frånvarande är begreppet historia. Det är som att Platon, Aristoteles och Lena Andersson inte har någon kulturell tillhörighet. Att de inte någonsin haft ett hem på jorden. Att idéerna bokstavligen saknar kulturell kontext. Som om förnuftet inte vore ett uttryck för en kultur, och framförallt, stod och föll med den. Och vari ligger det självskrivna i detta förnuft, om endast somliga kulturer förmått tänka det genom historien? Andersson medger att människans essens inte enbart är en abstraktion, utan att den även har ”en materiell bas”. Men varför, frågar jag mig, tillskrivs inte kultur och gemenskap en sådan realitet?

Det tycks mig som att Andersson rör sig med konstruerade dikotomier. Hon ställer individens frihet kontra staten, som om de två tingen vore de enda variablerna i sammanhanget. Liksom nästan samtliga politiska partier glömt det civila samhället och kulturen, ser Andersson endast individen och en gentemot individens frihet hotande (eller garanterande) stat. Men köper man en sådan dikotomi lär barnet åka ut med badvattnet. Är man blind för det gemensamt bärande hamnar tänkandet fel och falska dikotomier tar över. Själva kulturen och gemenskapen blir ett störande moment. Den kulturella och historiska kontexten bortrationaliseras för att förnuftsmässiga principer ostört skall kunna gälla. Som om inte principer är beroende av den kultur som bär upp dem. Andersson kritiserar avförtrollningen av världen, hon nämner Dostojevskijs ord om att ”När Gud är död är allt tillåtet”, och skriver att den store ryske författaren nog insåg att ”reduktionen aldrig skulle ta slut när den väl inletts”.

Men vad gör Lena Andersson själv om inte reducerar bort realiteter för att kunna hävda sin liberala filosofi och världsordning? Självklart finns det ett förnuft, men det existerar endast i sina inkarnationer. I övrigt är det tomt. Och inte nog med det. Förnuftet står och faller med sina inkarnationer. Kultur är förnuft i historisk klädedräkt. Tänkandet är möjligen dialektiskt till sin natur, men en dialektik som tror sig kunna nå sanningar utan att vara involverad i historien, i det världsliga, i det av tid och rum präglade, är ingen filosofi, utan en imploderad tankevärld.

”Freedom is just another word for nothing left to lose”, sjöng Kris Kristofferson. Kanske det kan bli färre konflikter om vi berövar människor och folk deras kulturella och historiska gemensamma horisont, men vad blir det för människor och för liv av det?

En djupgående okunnighet om de kulturella villkoren för såväl ideologiska som filosofiska normaliteter och extravaganser hotar vårt samhälle. I vår kultur ingår idag såväl förnufts- som känslodyrkande individer, och kanske är Jesus prototypen för detta moderna synsätt på individen. En på gott och ont ”gudomliggjord” individ, öppnande upp för förvisso många positiva ting, men också för subjektivism, för en överdriven tro på det egna förnuftet, för frihetsdyrkan och självtillräcklighet. En individ vars omvärld finns till för henne, och inte vice versa. ”Visst är jag grann att se på, sa hönan till fjället” som ett gammalt ordstäv lyder. Ett liv är ett annat livs fortsättning och förutsättning. Individer kommer och går, släkter består. Frihet är inte självmedvetenhet, frihet är att tillhöra, att höra hemma. Vi finns till tack vare de som varit före oss, och vi finns till för det kommande, för våra barn, inte minst. Vi föds till ansvar,
till att ingå, till att vårda och odla. Att tänka rätt är att upplåta. Det konkreta, det verkliga. Allt annat är diversioner.