Det är nu tio år sedan Socialdemokrater för tro och solidaritet, tidigare Broderskapsrörelsen, gav ut sitt vänsterkristna manifest. Det klubbades under kongressen 2009. Drygt ett år senare, lagom till valet 2010, gavs ett liknande manifest för muslimska socialdemokrater ut. Men hoppsan – de skilde sig åt rejält på åtminstone en punkt.

När de troende socialdemokraterna gav ut Manifest för en kristen vänster” klargjorde man att man strävade efter en värld utan över- och underordning, det vill säga ”utan klasskillnader, utan etniska och religiösa klyftor, utan ojämlikhet på grund av kön eller sexuell läggning…”

När rörelsens muslimer, inspirerade av det kristna vänstermanifestet, gav ut sitt manifest såg det nästan likadant ut. Men bara nästan. Texten om den jämlika världen man vill bygga upp saknade nämligen ”sexuell läggning”.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har länge strävat efter att det svenska samhället ska splittras upp i flera olika samhällen. I många år har man exempelvis talat om ett ”muslimskt civilsamhälle”, som om muslimer ska ställas utanför det svenska samhället. Om detta vittnar inte minst den tidigare ordförandens, Peter Weiderud, yttrande på sin blogg 2010, strax efter att det vänsterkristna manifestet offentliggjorts:

”Det svåra, och på samma gång fantastiska, med att leva i ett mångkulturellt samhälle är att vi behöver lära oss att leva med mer än ett värdesystem samtidigt”

Det låter vackert, nästan högtidligt, men bara på ytan. Under de fagra orden döljer sig något närmast hårresande, nämligen att socialdemokraten Weiderud förespråkar att människor ska behandlas olika, beroende på vilken kultur de ursprungligen kommer ifrån. Och att han tycker att det är himla fantastiskt.

I praktiken betyder det att män, som fostrats i kulturer där patriarkatet kräver att kvinnor täcker sig, ska kunna fortsätta hävda samma tradition – och respekteras för det. Att kvinnorna i sin tur ska fortsätta leva som de alltid gjort, eller ta konsekvenserna av en förändrad livsstil. Att vissa barn ska kläs i slöja, och undantas från simlektioner eller skolgymnastiken, och som ska giftas bort på sommarlovet efter nian, om deras föräldrars ursprungskultur så kräver.

Drar man Weideruds absurda yttrande till sin spets innebär det också att vi i förlängningen ”behöver lära oss att leva med” olika lagstiftning beroende på vilka vi är också. En för den etniskt svenska kulturen, en annan för hederskulturer, och så vidare, med olika straff beroende på i vilken kulturell kontext brottet har begåtts.

När innehållet i de båda vänstermanifesten blev offentliggjorda, och med rätta ifrågasattes, kommenterade Weiderud det hela med att ”den kritiska massan av muslimska medlemmar inte hunnit lika långt” i sin syn på homosexualitet. På sin blogg skrev han självbelåtet:

”Det kan störa den politiskt ängslige, men det gör vårt samhälle så oerhört mycket rikare. När olika tankar och idéer bryts mot varandra, blir syntesen större.
Muslimerna har något att lära oss. Och den svenska kristna radikaliteten står sig väl i många frågor, t ex HBT-rättigheter. Därför räknar jag kallt med att ganska snart få läsa också detta i ett manifest för muslimsk vänster. Det gäller bara att ha lite tålamod.”

I all sin beskäftighet påminner han lite om Scarlett O’Hara i Borta med vinden. Den legendariska fiktiva romanhjältinnan hade ungefär samma inställning till slavarna på bomullsplantagen Tara. Hon oroade sig djupt över hur det skulle gå för dem när de blev befriade – nordstatarna förstod ju inte att de var lite bakom och måste behandlas som små barn!

Numera är varken Peter Weideruds blogg eller de båda vänstermanifesten tillgängliga på nätet längre och jag måste säga att jag har en viss förståelse för det. Med tanke på hur Sverige har utvecklats under de tio år som gått sedan de troende socialdemokraterna slog på stora trumman för sitt magnifika manifest vill de nog helst att allmänheten ska glömma hela den sorgliga historien.

Bakom kulisserna fortsätter de dock sannolikt att jobba för sitt idealsamhälle. Med den rätta värdegrunden – som uppenbarligen kan variera hur mycket som helst, beroende på om du är kristen, muslim eller något annat.