Av en händelse hamnade jag på en förnäm tillställning på det ståtligaste ställe, tror jag i alla fall, som Sverige kan erbjuda, nämligen Spegelsalen på Grand Hotel i Stockholm. Allt är ornamenterat och övertäckt med lysande guld, plafondmålningar hänger i taket, guldmålade stuckmedaljonger med vapenliknande emblem fyller mellanrummen. Blomsterfyllda urnor står mellan speglarna som gnistrar i skenet av två väldiga kristallkronor med blåskimrande ljus.

De nära tvåhundra gästerna är soignerat vänliga och väluppfostrat uppmärksamma på protokollets instruktioner. Till banketten serveras flera sorters vin och därtill i överflöd. Men allt går städat till. Ingen kräks, raglar eller muckar gräl. Jag noterar inga metoo-incidenter trots närvaron av vackra kvinnor och bistert kraftfulla alfahannar.

I fantasin kände jag mig förflyttad till ett styrelsemöte i en härskande klass, till exempel i Versailles före revolutionen eller i den svenska riksdagen efter representationsreformen 1864.
Vinet, sparrisen och den diskreta betjäningen i vita rockar och guldknappar för mig djupare ned i dagdrömmen. Tänk om detta hade varit på riktigt! Tänk om det hade varit Sveriges härskande klass som satt där med mig som medlem. Tänk om jag då hade känt som jag gör i verkligheten idag, nämligen att den svenska härskande klassen, politikerväldet och övriga eliter, inte sköter sig och att detta är farligt, inte bara för svenska folket utan också för härskarna själva.

Frågan är om jag skulle våga öppna mitt hjärta och varna mina medhärskande systrar och bröder. Det skulle vara riskfyllt. Tänk om jag hade sagt: ”Mina vänner, fattar ni inte att vi härskare är ute på farliga vägar? En femtedel av väljarna är öppet fientlig mot oss och missnöjet och oron för framtiden växer stadigt i de djupa leden. Vi måste ta oss samman och börja arbeta på att lösa Sveriges problem i stället för att bara svamla och käbbla. Vår uppgift är inte bara att fortsätta vårt behagliga liv i den här Spegelsalen!”

Det hade kunnat gå alldeles åt pipan. Kollegerna hade kunnat bli förbannade. Tänk dig själv om någon riksdagsledamot i Sverige idag hade ställt sig upp i kammaren och sagt något ditåt. Jag tror att det hade ansetts ännu värre än om han kräkts i plenisalen och tagit bänkgrannen på låren.

Jag har dragit två som det känns rimliga slutsatser efter denna utflykt i fantasin. Den stora frågan, som är synnerligen aktuell för Sverige idag, är under vilka omständigheter en härskarklass förmår säga stopp och belägg, nu måste vi växla in på ett annat spår.

Om en härskande klass ska säga stopp och belägg så måste det börja med att enstaka individer inom klassen säger stopp och belägg i hopp om att få med sig resten av gruppen på nydaning. En första slutsats är att bara individer som har hygglig status inom gruppen kan våga sig på ett sådant initiativ (av samma skäl som det behövdes en Mao Zedong för att starta en kulturrevolution i Kina). Lågrankade figurer och pajasar göre sig inte besvär. Sådana som Erik Ullenhag och Gustav Fridolin skulle nog bli utskrattade till och med av en så naiv och lättledd församling som den svenska riksdagen.

Avsaknaden av respekterade personer inom svensk politik gör mig bekymrad. Om en medlem av en styrande grupp – det skulle kunna ha varit en styrelsemedlem i ett företag – ser att saker går åt pipan och vill vända utvecklingen så kommer han inte att få stöd från dem som i kraft av sin majoritet bestämmer (såframt han inte är majoritetsägare och kan bestämma som han tycker) om han inte åtnjuter deras respekt. Jag ser ingen sådan person inom svensk politik idag. Kanske om Göran Persson kom tillbaka och krokade arm med Ebba Busch Thor.

En andra observation är att den kulturrevolution Sverige behöver naturligtvis blir desto svårare att genomföra ju mindre samsnackad den härskande klassen är. Om medlemmarna ständigt bråkar med varandra utan att ens försöka komma överens i grundfrågor – ungefär som den ökända polska riksdagen – så är de inte öppna för förnuftigt tal om det presenteras av någon annan än deras egen gruppering. Detta är en annan sak som gör mig bekymrad när jag betraktar dagens svenska politik. Hur ska dessa människor kunna komma överens ens om att två plus två blir fyra? ”Vadå två plus två blir fyra? Det ansåg ju Hitler!”