För lite sedan publicerade Det Goda Samhället en artikel om de tiggande romerna, de så kallade EU-migranterna. Eftersom vi i Sverige ofta intar den allmänna attityden att romerna är offer, vare sig de är här frivilligt eller hitlockade av en liga och vare sig de är ligaledare eller traffickingslavar, kan det kanske vara intressant att ta del av hur Katolska kyrkan närmat sig fenomenet med de tiggande romerna.

Vän av ordning kan förstås tänkas påpeka att Katolska kyrkan, som under lång tid kantats av oändligt många skandaler, knappast bör ses som en tillförlitlig auktoritet i frågan. Men det är att förenkla och förringa den stora organisation som Katolska kyrkan är. Katolska kyrkan är mer än dess pedofiler och står i många frågor på de svagas sida, och har under flera decennier engagerat sig i romernas situation.

Katolska kyrkan ser själavården för romerna som en absolut skyldighet och värnar om dem i deras säregna kultur och mentalitet. Kyrkan sticker inte under stol med att det förekommer diskriminering av romer, och verkar för att myndigheter och allmänhet ska få en ökad förståelse för romsk kultur. Men i kyrkans förhållningssätt till romerna finns också en medvetenhet om att den romska kulturen bidrar till att försvåra anpassningen till samhället.

En undersökning från år 2008 av Open Society Institute i Bulgarien, Ungern, Lettland, Litauen, Rumänien och Slovakien visar att endast 42% av de romska barnen gick i låg- och mellanstadiet och endast 10% gick ut högstadiet. Bland orsakerna nämns förvisso diskriminering, men också tiggeri och alltför tidiga äktenskap.

Detta var något av det påve Franciskus upp när han hösten 2015 bjöd in 7000 romer till Rom för att fira 50-årsminnet av av påve Paulus VI:s historiska möte med romerna i ett läger nära Rom. Påven belyste det faktum att varje person har rätt till ett värdigt liv och ett värdigt arbete med tillgång till utbildning och hälsovård och sa till de närvarande att de har ett ansvar att bygga broar med det omgivande samhället för att möjliggöra en ”fredlig samlevnad”. Han sa också till romerna att barnen är deras ”mest värdefulla skatt” och påpekade att utbildning är basen till en sund utveckling av den mänskliga personen.

– Det är känt, sa han, att en otillräcklig utbildning bland unga romer utgör det främsta hindret för att de ska kunna komma in på arbetsmarknaden. Era barn har rätt att gå i skolan, hindra dem inte från att göra det!

Det man kan konstatera är att Katolska kyrkan och påven kan hålla två saker i huvudet samtidigt, nämligen att det dels förekommer diskriminering av romer, dels att romerna också har en kultur som ofta bygger murar mot samhället. När påven talar till romerna räds han inte att konfrontera dem med dessa faktorer, eller att ställa krav på skärpning.

När svenska aktivister talar om de romska tiggarna i Sverige gör de det utifrån det enögda perspektivet att romerna alltid är offer för sin omgivning, dels den i hemlandet (som då anges som orsaken till att de sökt sig till Sverige), dels den de möter i Sverige då människor reagerar mot tiggeriet. Det talas också om att Sverige har ett ansvar för tiggarna, något som bland annat Gudrun Schyman lyft fram.

Ingen har hittills lyckats presentera något rimligt skäl till varför svenska medborgare är ansvariga för andra EU-länders medborgare, helt enkelt för att det inte finns några skäl. Tiggeriet är nämligen inte en del av den svenska vardagen. Det är många decennier våra föräldrar, och far- och morföräldrar, arbetade bort den fattigdom som tvingade människor att tigga på gatorna. Därför finns det ingen anledning till varför vi idag ska behöva konfronteras med, eller ta ansvar för, tiggare från andra EU-länder.

Problemet med tiggande romer beror inte heller enbart på diskriminering och fattigdom. I den romska kulturen finns sedvänjor och traditioner som i mångt och mycket går stick i stäv med det svenska synsättet på utbildning, äktenskap, arbete och familjeliv, och som dessutom cementerar livsstilar som är främmande för oss. Det problemet kan inte lösas genom att enbart tala om antiziganism och fördomar, utan genom att tala klarspråk. Och i det fallet kan vi kanske lära oss något av påve Franciskus.