Att många inom det amerikanska etablissemanget ogillar Donald Trump förstår man av rapporter i svenska media och kanske ännu mer om man läser amerikanska tidningar som New York Times och Washington Post. Ändå blev jag förvånad över kraften i deras hat när jag för ett tag sedan fick tillfälle att träffa ett antal sådana på plats.

Väluppfostrade människor, framför allt demokrater men även republikaner, fräste och spottade när Trump kom på tal.
Några resonemang var inte att tänka på. Om jag försökte göra mig till oskyldig svensk som bara ville ha lite fakta i målet förvandlades även jag till en demokratins fiende.

Trumphatet verkar aldrig sluta. Häromdagen hörde jag en amerikan, som höll föredrag inför en större församling i Stockholm, plötsligt lämna sitt ämne, sänka rösten och ondgöra sig över ”den förgörande orättfärdighet som tagit greppet om vårt land och jag behöver inte nämna några namn för att ni ska förstå” för att därefter återgå till sitt manus.

Jag började gå i skola i USA för nära sextio år sedan och har sedermera återkommit för studier och allmänna besök – plus att jag har ett amerikanskt ex och en amerikansk dotter som jag träffar med jämna mellanrum – så jag har något slags hum om stämningarna i åtminstone vissa amerikanska kretsar. Något som liknar detta hat har jag aldrig sett. Raskonflikter där svarta hatar vita har naturligtvis förekommit, men det som nu uppenbarar sig inför våra ögon är en ny klyfta av bitterhet och fiendskap inom gruppen av vita.

Tidigare har grupper av makthavare utan den här sortens hätska reaktioner kunna lämna över makten till andra slags makthavare, till exempel demokrater till republikaner eller vice versa. Nu är det något annorlunda. Det måste bero på att demokraterna aldrig på riktigt ansåg sig berövade makten när republikanerna vann valet och att republikanerna tyckte sig vara kvar i spelet även om valsegern gick till demokraterna. Det fanns något som förenade de två sidorna som gjorde att den ena aldrig kände sig helt utslagen när den andra vann.

Nu verkar båda känna sig utslagna vilket uppenbarligen lett till en ny sorts illvilja. Det beror antagligen på att skillnaderna mellan de två partierna av tradition har varit så obetydliga att det på det hela taget inte hänt något när den ena sortens politiker ersatts av den andra. Men med Trump är risken överhängande att politikens stil och innehåll faktiskt förändras vilket leder till panikreaktioner bland de av tradition dominerande grupperna.

År 1976 befarade de statsbärande socialdemokraterna att något motsvarande skulle hända i Sverige när borgarpartierna för första gången brutit det socialdemokratiska maktmonopolet och vunnit valet. ”Det kändes som en statskupp”, sa Marita Ulfskog. Det är ungefär samma reaktion som de etablerade amerikanska partierna ger uttryck för när det gäller Trump.

Men socialdemokraternas skräck släppte ganska snabbt. Motviljan permanentades inte såsom det verkar bli i det amerikanska fallet, där hatet mot presidenten kvarstår och kanske rentav ökat under de mer än två år som han varit POTUS. Det berodde antagligen på att den nya borgerliga regeringen under Thorbjörn Fälldin fortsatte med ungefär samma politik som socialdemokraterna hade introducerat och bedrivit.

För att i Sverige komma i närheten av något som liknar det amerikanska etablissemangets hat mot Trump kan vi betrakta det svenska etablissemangets hätskhet mot sverigedemokraterna. Det handlar inte om ideologisk konflikt utan något mer fundamentalt, närmare bestämt hotet att ett helt nytt gäng med helt nya idéer ska ställa sig i rampljuset och ta över budgetarna, positionerna, statsrådsbilarna, SÄPO-vakterna, statsbesöken över hela jordklotet samt omvärldens behagligt inställsamma fjäsk och kanske till och med rätten att med tiden skapa en egen politisk adel. Det var sådant gamla tiders makthavare anställde blodbad för att förhindra. När man insett detta kan man ana hatets orsaker.

Det politiska hatet i Sverige kommer emellertid inte i närheten av den amerikanska nivån trots att statsministern regelmässigt kallar sverigedemokraterna för fascister. Det beror troligen på att sverigedemokraterna ännu befinner sig långt från en position som motsvarar Trumps. Men vänta bara. Om den svenska utvecklingen fortsätter i tangentens riktning med mer skjutningar, kriminalitet, okontrollerad invandring och fortsatt bråk i skolorna plus ett och annat terrordåd så kommer sverigedemokraterna att fortsätta växa och därmed den politiska hysterin. Jag tror inte Sverige klarar att härbärgera så mycket överspändhet som det mognare landet USA. Det är bland annat därför jag tror att det vore bra om det bildades en konservativ trepartiallians så att Ebba Busch Thor och Elisabeth Svantesson kunde agera kuddflickor åt Jimmie Åkesson.