Det är hög tid att ifrågasätta somliga av de metoo-vittnesmål som förekommit på kultursidorna. Särskilt de som gör anspråk på att förvalta författarens kulturella kapital i form av det påhängda ”djupsinnet” och samtidigt utgöra ett objektivt vittnesmål. Vi riskerar annars få en situation där den estetiskt mest tilltalande metoo-texten vinner.

Tidigare i år fick poeten Johanna Ekström en text publicerad i The Guardian som skildrar hennes möten med Jean-Claude Arnault för 20 år sedan. Vad som framgår av Ekströms text, och vilket hon även själv uttryckligen säger, är att Arnault inte på något sätt brukat våld mot henne. Det rör sig aldrig om en våldtäkt eller ett övergrepp. Ändå blir det tydligt att texten är skapad för att ingå i den vittneslitteratur som utgjort en stor del av hela metoo-rörelsen. Den löpsedelsvänliga titeln talar sitt tydliga språk: ”’I trembled with shock’: my brush with the rapist at the heart of the Nobel scandal”.

Man får känslan av att Ekström bidat sin tid och sedan sålt sin text när kursen stått som högst. Vad de flesta skulle beskriva som ”ett dåligt ligg” lyfts på ett högtravande sätt fram som en existentiell kris. Om Ekström verkligen intresserar sig för temat ”att sälja sin själ för framgång” kan möjligtvis utnyttjandet av metoo-rörelsen för själviska syften vara ett mer intressant uppslag.

Jag har i princip inga problem med att vittnesmål kommer fram angående Arnaults libido. Men behöver verkligen berättelserna estetiseras och säljas likt överdesignade parfymflaskor? Ett stående inslag verkar vara de pikanta detaljer som leder tankarna till skvallertidningar men som nu kryddas med ett poetiskt språk som ska skänka texten en aura av litteratur: Jean-Claude, still fully dressed, is almost nonchalant. He tells me I need not worry about pregnancy: he’s sterile. I read the spines of the books on the shelves. My legs seem to be floating. I wish I were more androgynous, the way I feel I really am. My eyes jump between book spines and body parts. I imagine how I might write this scene, how I would turn the present into a memory.

I essän ”Philomelas tunga” skriver den ökände Horace Engdahl om just vittneslitteraturen. Han formulerar träffande det jag reagerar mot i Ekströms text: ”Till bilden av ett vittne hör en viss ensamhet eller i varje fall undandragenhet från ideologiska strider. Man kan inte samtidigt vara debattör och sanningsvittne.”

Det kan verka taktlöst att granska vittnesmålen, men det är kanske dags att spekulera om bevekelsegrunderna hos somliga av de ”kulturkvinnor” som träder fram och säger att även de har drabbats. Det senaste tillskottet är författaren och journalisten Lawen Mohtadis som skrivit en text där en gammal arbetskonflikt angående huruvida hon själv eller Gellert Tamas förtjänar mest erkännande för ett filmprojekt plötsligt handlar om metoo: Sen hände metoo. Jag var mitt uppe i arbetet med att bygga upp mig själv. Att se andra kvinnor bryta sin isolering var en för mig genomgripande upplevelse. Jag läste artiklar och inlägg och kopierade stycken och meningar ur tusentals berättelser. Jag kände ordagrant igen mig i andras vittnesmål. Mohtadi tycks vilja rättfärdiga sin text genom att få den att handla om något större och viktigare än den konkreta arbetskonflikten med vad som kanske är en självcentrerad och narcissistisk person: De kvinnor – och män och transpersoner – som blir utsatta för systematiska kränkningar – hur kan vi skydda och stötta dem?

I princip blir det omöjligt att ifrågasätta syftet med dessa artiklar. Kritiserar man ett vittnesmål för att inte vara objektivt och sakna relevans för metoo-debatten kan författaren hävda att det rör sig om just en personligt utformad text, om en personlig upplevelse och inget annat. Att ifrågasätta eller förminska upplevelserna låter sig alltså inte göras.

Men är det då inte motiverat att vi får ta del av dessa vittnesmål? Det är klart det kan vara det. Men problemet är att de får en social och kulturell funktion av anklagelse som går långt utöver redogörelsen för en subjektiv upplevelse. Därför är det också viktigt att kunna tala kritiskt om vittnesmålen. Man kan också fundera över om rent karriärmässiga avväganden kan ha fått vissa kulturskribenter att träda fram. Vill man spetsa till det lite kan man påminna om Edgar Allan Poes välkända fras ”The death of a beautiful woman is the most poetic topic in the world”. Nu verkar den ha dammats av och moderniserats till ”The metoo story of a mostly unknown professional female writer is the most poetic topic in the world.”