Vill man genomföra en politik som människor tycker är vansinnig och som är svår att motivera med rationella argument, finns ett trumfkort som nästan alltid fungerar. Låt opinionsarbetet skötas av barn. När FNs klimatmål börjar ifrågasättas, inte bara från högerpopulistiskt håll utan även av meriterade forskare, väljer man att låta frågan företrädas av en 16-åring. Greta Thunbergs främsta (och kanske enda) merit är att hon är just ett barn. Att vända sig emot barn anses inte bara elakt, utan strider mot våra mest grundläggande beskyddarinstinkter. Med barn långt framme i frontlinjen, går det att genomföra nästan vilken politik som helst.

Även döda barn kan användas på det sättet. När treårige Alan Kurdis kropp hittades på en strand i Turkiet 2015, gavs denna tragiska händelse sådant utrymme i pressen att det rubbade den europeiska opinionen till förmån för liberal migrationspolitik, något som fick bestående konsekvenser för hela kontinenten. Det är inget litet ansvar man lägger på ett barn.

När barn inte fyller något uppenbart politiskt syfte är de däremot ganska ointressanta, levande som döda. Vilket kan illustreras av den här reflexionen från Helena Edlund.

Nu har det dykt upp ännu ett barn som kan få storpolitisk betydelse, i varje fall för Sverige: Muhammed Skråmo. Mohammed är liksom tusentals andra barn i Syrien offer för IS krigföring. Ingen som läst den här artikeln i DN kan tvivla på detta faktum. Det som skiljer honom från de flesta andra krigsoffer är att han är blond, blåögd och att hans pappa och fyra äldre syskon kommer från Bergsjön i Göteborg. Därför kan det tyckas självklart för gemene man att han ska återföras till Sverige och beredas en trygg uppväxt hos en svensk familj. Samma åsikt delas av utrikesminister Margot Wallström.

Vad som gör fallet mer komplicerat, och riskerar att göra Mohammed till ett pilotfall, är att han märkligt nog saknar juridiska band till Sverige. Varken han själv eller någon av hans föräldrar är nämligen svenska medborgare. Pappan var norsk och mamman chilenska, och eftersom inget av de länderna anmält något intresse och han är född i Syrien, är han i lagens mening föräldralös syrier.

IS har lämnat efter sig tusentals barn, som i juridiskt hänseende skulle ha samma rätt till svenskt medborgarskap som Mohammed. Kanske till och med större. På IS sida stred hundratals svenska medborgare, samtidigt som faderskapet för många av barnen är ytterst svårbestämt. Med Mohammed som pilotfall, kan dörrarna öppnas för en rad nya asylärenden. Många jurister skulle se det som en hederssak att företräda de här barnen, samtidigt som det saknas möjlighet att göra DNA-tester då föräldrarna är döda. Med vår svenska tradition att hellre fria än fälla, skulle det nog inte utgöra något hinder. Att ge Mohammed särbehandling på grund av hans svenska utseende, skulle däremot kunna tolkas som rasism.

Turerna kring de ensamkommande flyktingbarnen visar att Sverige har ytterst svårt att hantera såna här situationer. Vi har för vana att reflexmässigt ge efter för moraliska påtryckningar. Även om de här barnen är oskyldiga, är organisationen de fötts in i inte det. Runt varje barn kan finnas vårdnadshavare, hel eller halvsyskon eller påstådda anknytningspersoner som står IS nära och inte skulle tveka att kräva sin rätt. Barnens viktigaste funktion inom IS är att föra revolutionen vidare, och efter nederlaget i Syrien är den officiella strategin att etablera sig i Europa.

Man kan tycka att Sverige borde ha ett speciellt ansvar, eftersom vi exporterat så många IS-terrorister? Enligt Mohammeds pappa Michael har vi till och med hjälpt till att finansiera kalifatet med generösa studielån, föräldrapenning, bostadsbidrag etc. Jo, Sverige bär ett tungt ansvar, och just därför bör vi hålla gränsen stängd för alla med minsta anknytning till IS, även om några oskyldiga barn skulle komma emellan. Med nuvarande migrationspolitik och avsaknad av terrorlagstiftning är Sverige nämligen en internationell säkerhetsrisk.

Jag ska inte gå så långt som att säga att DNs artikel planterats av IS, men vore jag själv IS-strateg skulle jag satsa allt på att etablera Sverige som bas i Europa. Förutom obefintlig terrorlagstiftning och generösa bidrag, erbjuder vi usel gränskontroll, rika möjligheter för fejkad identitet, en islamvänlig socialdemokratisk regering, straffrihet för krigsförbrytelser kombinerat med ytterst låga straff för övrig kriminalitet. Framför allt erbjuder vi ett samhällsklimat präglat av rädsla för rasism och islamofobi. Flera europeiska terrordåd kan kopplas till Sverige och även terrorhandlingar så långt bort som i Thailand. Som grädde på moset har regeringen beviljat generell flyktingstatus åt 11 miljoner uigurer – en turkisk folkgrupp med lång tradition av jihadism, och som även finns representerad i IS.

Den största tjänst vi kan göra världen just nu är nog att stänga våra gränser, tills vi lärt oss vad terrorism är. Tills vi skaffat oss en någorlunda realistisk idé om hur den kan bekämpas.