Det hände en gång på 80-talet, när jag var på väg ut från Göteborgs domkyrka, att någon stack en lapp i min hand. Jag fick en skymt av en man i ovårdat rött skägg som hastigt avlägsnade sig. På lappen stod det ”Rex King” och ett telefonnummer.

Alla som är bekanta med serietidningen Fantomen vet att Rex King är Fantomens fosterson, så naturligtvis ringde jag upp.

En kvinnoröst svarade att jag kommit till ”Hemliga säkerhetstjänsten”, och när jag bad att få tala med Rex King verkade hon först lite förbryllad, så jag tillade jag att han antagligen hade rött skägg. Efter ett tag hördes en manlig röst som presenterade sig som Björn.

Björn erkände utan omsvep att det var han som gett mig lappen, och förklarade att han ville träffa mig omgående. Utan att ödsla tid på att förklara varför han valt just mig, antydde han att det kunde ha betydelse för världsfreden. Det var allt han kunde säga på telefon.

Vi möttes på en enslig parkbänk i Botaniska Trädgården. Björn hälsade hjärtligt och förklarade att han bodde i Tynnered tillsammans med sin hustru, som precis som han själv led av sjukdomen schizofreni. Det var dock inte allvarligare än att de klarade av eget boende. Dagarna brukade de tillbringa med att röka ganska mycket och titta på bio, mest komedier.

Problemen började för något år sen, när han av en slump upptäckte att han fått telepatisk kontakt med USA:s president Ronald Reagan. Eftersom risken för kärnvapenkrig bekymrade honom, passade han på att vädja till Reagan att inleda fredssamtal med sovjetledaren Michail Gorbatjov. Kort därefter läste han i tidningen hur Reagan och Gorbatjov bestämt sig för att träffas, just för att diskutera nedrustning.

Han var lite chockad över hur lätt det hade gått att övertala Reagan, och när han en tid senare fick telepatisk kontakt även med Gorbatjov, insåg han att han blivit en länk mellan dom båda. Det var ett tungt ansvar och han lade ner stor möda på de här samtalen, men de gav resultat. Ibland kunde han redan dagen efter läsa i tidningen hur de till punkt och pricka följde hans rekommendationer.

Hans förmåga började dock tära på hans hälsa, och han tyckte han aldrig kunde slappna av ordentligt. Det här var ingenting han brukade berätta för andra, men när han såg mig i kyrkan tänkte han att jag kanske skulle förstå.

Jag lät hans berättelse sjunka in en stund, innan jag svarade att han kanske fallit offer för ett missförstånd. Inte så att jag tvivlade på att han stod i telepatisk kontakt med Reagan och Gorbatjov, det framgick ju tydligt av de tidningsartiklar han läst. Men man kunde inte utesluta att det fanns andra med samma förmåga. Jag hade till exempel hört om tusentals, kanske miljontals människor runt om i Östeuropa som försökte göra samma sak som han själv. Så om han tog en paus och vilade upp sig, skulle det nog inte få några allvarliga konsekvenser.

Björn såg märkbart lättad ut, ett leende sprack upp i det skäggiga ansiktet. Å fan, tror du det funkar så? Jag nickade. Sedan övergick vi till att tala om profeten Elias, som han också träffat vid några tillfällen och som för övrigt bodde i Biskopsgården. Vi skildes som vänner.

Jag har alltid betraktat det här som en lustig historia, utan annan sensmoral än att det finns en rikedom av sympatiska knäppskallar mitt ibland oss, i varje fall i Göteborg. Men på senare tid har jag funderat över om inte Björn trots allt var en profet. Som förebådade den humanitära stormakten.

Tjugo år senare skulle nämligen gräddan av Sveriges politiker ha anammat en självbild, lika verklighetsfrånvänd, lika storvulen och faktiskt lika schizofren. Med blott 0,15 procent av jordens befolkning bakom sig, välkomnar man alla som inte är nöjda med sina hemländer att komma och bo i våra förorter, på vår bekostnad. Skäl för asyl kan vara att man känner sig utsatt för krig och förföljelse, men också fattigdom, dålig hälsa, klimatförhållanden eller ibland rent personliga saker. I praktiken ställs inga krav på identitetshandlingar eller annan dokumentation. Givetvis är det önskvärt att man arbetar och anpassar sig till vår kultur, men väljer man att inte göra det är man ändå välkommen. Uppehälle, bostad, utbildning och hälsovård garanteras av skattemedel.

Det mest absurda är kanske att detta kallas ”hållbar utveckling”. Är man av annan åsikt stämplas man som extremist, populist eller till och med nazist. Vår statsminister brukar vara speciellt snabb på bollen när det gäller att klistra dessa epitet på sina politiska motståndare.

Min vän Björn på parkbänken var på sätt och vis mer verklighetsförankrad. I likhet med många PK-svenskar var han en genuint god människa, men han erkände att han tagit sig vatten över huvudet. Han lyssnade på råd. Och någonstans i bakhuvudet fanns en medvetenhet om att han led av en mental åkomma, som (vilket han säkert också kände till) kunde ge vanföreställningar. Det är svårt att upptäcka något liknande frö till självinsikt hos dem som just nu styr Sverige.