2018 och 2019 har varit tragiska år i London, och inte enbart på grund av de politiska turerna runt Brexit. 135 mord registrerades under 2018, där de mest rapporterade ingick i den knivmordsepidemi som har fortsatt med över tjugo nya attacker under 2019, den senaste rapporterad den nionde april.

Nyligen uttalade sig den svenska kriminologen Jerzy Sarnecki om knivmorden i London, som Bitte Assarmo diskuterade här i DGS.  Sarneckis inlägg tycks gå ut på att våldet minskat rent allmänt i västvärlden och det bara är för att vi inte vana vid våld som vi reagerar starkt när vi hör om blodiga händelser.  

Jag håller med honom att jag inte behöver känna mig orolig, fast jag bor i centrala London och jag och min nära familj, däribland en 21-årig son, emellanåt rör oss runt i staden sent på natten.   Och när jag talar med vänner och grannar verkar de känna likadant, trots att en utav offren, 17-årige Ayub Hassan, blev mördad tio minuter från min dörr och mittemot min tunnelbanestation.

Men Sarnecki har helt fel om varför vi inte är oroliga, och misstar sig även om statistiken.  Den är helt tydlig. Knivmorden har ökat i London. Det rör sig verkligen om en epidemi, inte upplevt våld, och ett växande antal knivmördade är självklart något polis, politiker och journalister måste reagera på, och en sorglig trend folk i allmänhet kan finna anledning att bekymra sig över.

Så hur kommer det då sig att jag och mina grannar och kollegor som bor och arbetar i centrala London inte känner någon större oro över en mordepidemi i vår mitt?

Svaret är att jag känner till detaljerna kring vartenda mord. Brittiska media delger allmänheten ganska omfattande information när de rapporterar om brott, inte bara namn och ålder på offren, utan många personliga detaljer.  Det gör att jag kan se det större sammanhanget och förstå om det handlar om ett sorgligt familjedrama, ett fyllebråk mellan två uteliggare, eller, den övervägande vanligaste typen av knivmord i den nya trenden, en uppgörelse bland person som har anknytning till vad som kallas ”drill”.

Det sista alternativet är det vanligaste. De flesta offren har varit unga män, ibland bara 14 år, vars föräldrar ofta har anlänt tämligen nyligen i Storbritannien från tredje världen och som i London tagit plats i kriminella gäng.  ”Drill” är ett slangord som ursprungligen kommer från 1920-talets Chicago. Idag används ordet mest i sammanhang som handlar om att strida mot någon eller hämnas för något. Företeelsen är vedertagen bland en viss typ av kriminella gäng.  Med andra ord handlar de flesta knivmord om interna och externa uppgörelser mellan individer som delar för mig främmande normer och bruk.

Tack vare brittiska medier slipper jag alltså den onödiga oron som kan utvecklas om man inte får tillgång till fullständig information.  Jag vet varför ett mord begåtts, vilka de inblandade är, vad deras motiv varit och att de flesta mördarna, ens om de smög runt i mina kvarter, inte är ett dugg intresserade att hugga ihjäl mig eller mina närmaste. Det skulle helt enkelt inte sända varningen eller ge dem prestigen eller hämnden de är ute efter.

Jag vet också att trots att just denna typ av attacker drivit upp statistiken i allmänhet så har antalet slumpmässiga knivmord inte stigit.  Jag kan avgöra chanserna att jag eller mina närstående ska bli utsatta har förblivit oförändrad, och är tämligen låg.

Så om Jerzy Sarnecki och hans likar verkligen vill att folk ska känna mindre oro för våldsbrott i sin omgivning bör han först och främst förespråka större öppenhet.  Öppenhet i massmedia om bakgrunden och detaljerna kring våld och brott i vår närhet, samt en tydlig redovisning från polis och myndigheter om omständigheterna som underbygger statistiken, i vilken riktning den än går.

Annika Nestius-Brown är född och uppvuxen i Stockholm och flyttade till Storbritannien efter studier i USA. Hon bor i London och jobbar för Department for Exiting the EU.