Moderaternas ungdomsförbund föreslog nyligen att anslaget till den statliga mediesektorn (de medier som ofta benämns ”public service”) borde halveras.

En större diskussion om statens engagemang i mediesektorn bör förhoppningsvis ingå i moderaternas idépolitiska programarbete. Efter förra årets haveri med beslutet att bevilja den dysfunktionella statliga mediekoncernen 54 miljarder skattekronor under sex år märks tydliga ångervibrationer i de konservativa leden. Nu öppnas faktiskt ett fönster för att i grunden reformera statsmediesystemet.

MUF:s förslag börjar dock i fel ände, med att sätta en prislapp på den statliga mediesektorn. Analysen borde i stallet ta sin början i två frågor:

1. VAD skall finansieras med medieskatten?

och

2. VEM skall utföra detta uppdrag?

Den första frågan, VAD?, kan till exempel besvaras med att det är programverksamhet som behövs för totalförsvaret och krisberedskapen, samt ett antal funktioner som är kulturpolitiskt motiverade och inte kan bära sig med kommersiell finansiering. Detta är exempelvis kvalificerade nyheter, analys, debattprogram, seriös musik, seriös dramatik, dokumentärfilm, viss ”grävande” journalistik, och smal idrott som damidrott och handikappidrott. Dessutom är det motiverat att behålla den tekniska programkontrollen (som är ett uppenbart skyddsobjekt) i statliga händer.

Övrig verksamhet såsom dokusåpor, större delen av sportbevakningen, program om feta hundar och dejting, melodifestivaler och populärmusik kan däremot med lätthet skäras bort ur den skattefinansierade mediebudgeten och överlämnas till kommersiella aktörer. Det saknas helt rimliga motiv och känns direkt stötande att tvinga alla löntagare och pensionärer att finansiera denna lättviktiga programverksamhet med en obligatorisk skatt.

Först när denna analys är klar är det möjligt att fastställa det pris som skattebetalarna kan förväntas betala för statsfinansierade medier. Den prislappen kan sluta på 30, eller 40, eller 50 procent eller mer av den nuvarande budgeten.

Den andra frågan, VEM?, är dock minst lika väsentlig och måste vara en samtidig del av analysen av den statliga mediesektorn. Det är ingen självklarhet att det är en monolitisk, djupt vänstermarinerad statsmediekoncern präglad av hård åsiktskonformism och intern nepotism som bör utföra detta uppdrag. I grunden är det kanske bara en minimal verksamhet motiverad av totalförsvarets och krisberedskapens behov (se ovan) som bör ligga kvar på statliga händer. Resten av uppdraget kan spridas på ett stort antal privata utförare, genom någon form av anbudsförfarande. Det finns redan många kompetenta aktörer som skulle ha förmåga att ta över denna verksamhet, sannolikt till en betydligt lägre kostnad än av den statliga mediekoncernen (som inte är konkurrensutsatt): dagspressen, Axess, Världen idag, Kvartal, och många andra. Även Statsradions och Statstelevisionens nyhetsredaktioner skulle med en sådan modell helt kunna privatiseras.

Allt detta är något som kräver noggrann utredning. En sådan utredning bör dock även analysera det fortsatta stödet till den tryckta pressen. I dag har vi ett presstödssystem som konserverar en gammal mediestruktur och håller många vanskötta tryckta tidningstitlar under armarna, till exempel i konkursboet Mittmedia. Varför ska landets skattebetalare betala miljoner varje år till Göran Greiders ledarsida i Dala-Demokraten (vars läsekrets inte är större än att den skulle kunna ha kongress i en telefonhytt)?

Christian Palme är tidigare journalist på Dagens Nyheter och tidigare kommunikationsmedarbetare i flera internationella organisationer, bland andra Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Numera pensionerad.