Riksdagsvalet i september 2018 uppfattades av många som ett verkligt ödesval. Det var då väljarna skulle få möjlighet att ta ställning till om vårt land skulle ges en chans att återgå till det som i våra nordiska grannländer uppfattats som normal politik, eller om vi skulle tvingas allt längre ned i det moras som kommit att kallas identitetspolitik. Nu vet vi hur det gick.

Efter mer än fyra månader av djupt osmakligt taskspel kring hur väljarnas dom skulle hanteras återfick Sverige till slut precis samma regering som före valet, med endast några mindre personjusteringar. Den praktiska innebörden av det brutala övergrepp på demokratin som kallats ”januariöverenskommelsen”, alternativt ”januariblåsningen”, var att Annie Lööf i sublimt förakt för folkviljan lyckades tvinga fram en återgång till den ökända ”decemberöverenskommelsen”.

På pappret finns två väsentliga skillnader. Den ena är att KD och M denna gång vägrade att vara med, vilket innebär att Alliansen kunnat dödförklaras och att Jimmie Åkesons dröm om ett konservativt block har fått luft under vingarna. Den andra var att S för att få behålla den hett åtrådda regeringsmakten tvangs att skriva under på en politik som kommer att stärka kommunisterna. I praktiken är det dock tveksamt om någondera kommer att få någon större betydelse.

Grundbulten i JÖKen är att Stefan Löfven en gång för alla har gjort klart att S inte längre är ett parti som styrs av ideologiska visioner. Hundra år av samhällsbygge med inriktning på att skapa ekonomisk utveckling och social jämlikhet har kastats över bord. Löfven leder nu en renodlad maktapparat, som för att behålla makten är redo att göra de mest hårresande avsteg från sitt ideologiska arv, och från det man lovat sina väljare.

I botten finns ett strategiskt val. Ställd inför en utveckling där de traditionella arbetarväljarna blir allt färre, och där varje val innebär förlust av ännu en kohort av S-märkta ”sistagångsväljare”, beslöt partiledningen att säkra maktapparatens överlevnad genom att odla en ny maktbas. Via en generös hållning till migration skulle man kunna räkna med en bred och långsiktigt växande bas av klanröstande bidragsberoende ”nyanlända”.

Priset för att på detta vis trygga ett långsiktigt maktinnehav var att man måste tala tyst om problem med integration, om hederskulturer, hedersförtryck och framväxande parallella samhällen. De öppna gräl som skakat socialdemokratins tidigare starka fäste i Göteborg bottnar i att partiorganisationens starka kvinna, Ann-Sofi Hermansson, hade intagit en alltför kritisk hållning till dessa problem. Därför måste hon rensas ut.

De nyanlända kommer dock inte att räcka. Grundförutsättningen för att S skall lyckas behålla makten, i en situation där Sveriges Riksdag har en stabil och växande borgerlig majoritet, ligger i att man kan hindra de borgerliga partierna från att enas. Erfarenheterna från DÖ och JÖK antyder att förutsättningarna för att detta skall lyckas är beklagligt goda.

Socialdemokratins åsiktskommissariat har med stor framgång målat upp en bild av det svenska folket som bestående av ”goda” och ”onda” människor. De ”goda” är de som har rätt ”värdegrund”, vilket innebär att man är beredd att ansluta sig till allt det som för dagen definieras som politiskt korrekt, alltså som förenligt med maktens intressen.

De som inte är beredda att skriva under på det politiskt korrekta definieras omedelbart som ”onda”, vilket innebär att de är fågelfria och kan utsättas för den mest hämningslösa svartmålning, i extrema fall även drivas till självmord, utan konsekvenser för åsiktspoliserna.

Förutsättningen för att propagandamaskinen skall lyckas i att på detta vis skilja ut en växande del av den svenska befolkningen som ”onda” människor vilar i sin tur på att man kan räkna med att den egna definitionen av ”värdegrund” också skall fungera som ideologiskt rättesnöre för de etablerade medierna.

I detta syfte har man, i sant leninistisk anda, försäkrat sig om kontroll över de mediala ”kommandohöjderna”, här definierade som Statsradion (SR) och Statstelevisionen (SVT), samt Sveriges svar på sovjetiska Pravda, den politiska korrekthetens verkliga högborg – en gång anrika Dagens Nyheter, och naturligtvis Aftonbladet, vars politiska chefredaktör Anders Lindberg varje morgon twittrar ut nya politiska korrekta osmakligheter.

Man kan förvisso hålla med Carl Bildt om att den intellektuella nivån på Lindbergs argumentation har sänkts till en sådan träsknivå att epitet som ”gyttjans folk” är befogade. Men att ösa invektiv över Lindberg är troligen kontraproduktivt. Det bekräftar bara hans självbild av att vara den goda rasens oomstridda alfahanne.

Det helt centrala är att de etablerade mediernas ovilja att bedriva konsekvensneutral journalistik – att medvetet avstå från att rapportera om sådant som skulle kunna gynna SD – förstärker de etablerade riksdagspartiernas ovilja att koppla politiska propositioner till ekonomiska och sociala konsekvensanalyser.

Konsekvenserna av detta förakt för den demokratiska processen riskerar att bli en rörelse mot en svensk de facto enpartistat, där en av demokratins mest grundläggande principer – den om ansvarsutkrävande – har satts ur spel.

Det enda ljus som ännu kan skönjas i denna tunnel är att verkligheten kanske till slut hinner ikapp propagandan, att en tillräckligt stor andel av den svenska valmanskåren kanske någon dag får nog av att skällas för att vara nazister, och att de spillror som ännu finns av traditionellt borgerliga partier kanske slutar att huka och fega ur inför åsiktspolisernas brunsmetning, för att i stället gå till offensiv, i syfte att bilda en regering som har demokratins och landets bästa i fokus. Är det för mycket att hoppas på?