Många undrar säkert vad syftet är med dagens hot om jordens snara undergång. Vad är man ute efter – egentligen? Och hur började resan fram till dagens märkliga jakt på koldioxid, livets gas. För att få svar måste vi backa ungefär 50 år till 1968 och bildandet av lobby- och aktivistgruppen Romklubben och ett antal sidoorganisationer, som Madrid- och Budapestklubben.

En av de mer kända bakom Romklubbens tillkomst var multimiljardären David Rockefeller. Det var faktiskt på hans egendom i norra Italien som sammanslutningen kom till.

Medlemmar i klubbarna är extremt förmögna som Rockefeller och George Soros, men också toppolitiker, FN-folk, diplomater, statsöverhuvuden eller som de själva säger: ”en grupp världsmedborgare som delar en gemensam oro för mänsklighetens framtid”.

Vad har då Romklubben sysslat med under de här 50 åren? Ett ord sammanfattar deras verksamhet på ett bra sätt: alarmism. Man har sedan bildandet använt hot och skrämsel som verktyg, så dagens koldioxidkrumbukter är egentligen inget nytt; man har bara bytt ut ett hot mot ett annat.

1972 gav klubben ut den alarmistiska skriften Tillväxtens gränser. Den gången bestod hotet i att världen – på grund av överbefolkning – skulle gå mot sin undergång i en ekologisk kollaps som skulle inträffa inom ungefär 100 år. Enligt skriften var det ofrånkomligt: Det ökade välståndet tillsammans med befolkningstillväxten kunde inte leda till något annat. Världens öde var beseglat. Det skulle stegvis bli värre fram till den slutliga katastrofen.

Förutom den pessimism som genomsyrar skriften är den också känd, kanske snarare ökänd, för ett flertal helt felslagna profetior. Bland annat förutsåg man akut brist på vissa metaller och råvaror, som aluminium, tenn och koppar. Inte minst skulle Peak Oil uppstå 1992, vilket betyder att det året skulle oljeproduktionen vara som högst för att därifrån stadigt minska. Och vad hände? Inget! Peak Oil skjuts stadigt framåt och inte heller när det gäller råvaru- och metallbristen har spådomarna slagit in. Verkligheten uppträder inte som den aktivistiska lobbygruppen vill.

Här ser vi föreställningar som är typiska för Romklubben (och i princip för alla miljö- och klimatgrupper): det finns klara gränser för livet på jorden. I synnerhet gäller det gränser för människan. Rädslan för överbefolkning ligger exempelvis djupt och man talar gärna i termer av ”tipping points” och olika former av avtryck. Planeten antas således vara ytterst ömtålig och vi har redan passerat gränsen för vad jorden klarar av.

Visst känner vi igen en del av argumentationen? Byt ut ”överbefolkning” mot ”koldioxid” så får vi dagens litanior om farliga koldioxidavtryck, om att jorden inte klarar av en högre koldioxidhalt och att vi snart når en tipping point från vilken det inte finns någon återvändo.

Cirka 20 år senare var det dags att förstärka hotbilden. Nu, 1991, handlade skrämselpropagandan om det vi numera blivit så vana vid: klimatförändringar. Skriften heter The First Global Revolution och kan sägas utgöra bibeln för klimathotsindustrin, det vill säga att det pågår en farlig global uppvärmning och att det enbart är människans utsläpp av koldioxid som orsakar den. Hypotesen heter AGW – Anthropogenic Global Warming – och är exakt det: en hypotes. Inget annat.

Skälet att man delvis lämnade befolknings- och ekologihoten från 1972 var att de inte hade önskad effekt och helt enkelt inte stämde med fakta. Folk blev inte så rädda och uppskrämda som Romklubben hoppats. Att hota med råvarubrist och befolkningstillväxt räckte alltså inte utan man fick ta till ett tyngre artilleri. Dags för nya larm, hot och spådomar. Skulle det gå bättre den här gången?

Vi bläddrar i Romklubbens The First Global Revolution från 1991. Det är skrämmande läsning. Ett exempel:

När vi letade efter en gemensam fiende som vi kunde förena oss mot, kom vi på att föroreningar, hotet om global uppvärmning, vattenbrist, svält och liknande skulle passa perfekt.

Notera formuleringen kom vi på att. Ett annat sätt att säga: Vad ska vi hitta på för att skrämmas?

Det blir värre:

Alla dessa faror orsakas av mänsklig inblandning i naturliga processer, och det är bara genom förändrade attityder och beteenden som de kan övervinnas. Den verkliga fienden är då mänskligheten själv.

Läs gärna sista meningen igen: Den verkliga fienden är då mänskligheten själv. Kan det bli mer obehagligt, mer alarmistiskt och hotande?

Det är svårt att missförstå: Mänsklighetens fiende är alltså mänskligheten själv. Tydligen blir världen bättre om människan upphör. Vad författarna till The First Global Revolution glömmer är att människan inte är statisk varelse. Hon är mycket uppfinningsrik. Hennes förmåga att hitta på lösningar är enorm. Hon utvecklas och utvecklar. Det som var en begränsning idag är det inte i morron. Därför slår alarmisternas profetior aldrig in; domedagen kommer inte. Det som däremot utgör stora och ytterst påtagliga hinder är när lobbygrupper som Romklubben aktivt vill förhindra och försvåra för människan att leva.

Och så är vi framme vid svaret på frågan från inledningen vad Romklubben egentligen är ute efter. Makt. Man ser framför sig ett globalt, överstatligt styre utan störande nationsgränser och lokala lagar, och utan inflytande för världens medborgare. En form av sönderpolitiserat Pangea.

Vi får sannerligen hoppas att verkligheten även denna gång ser till att klubbens överdystra och skrämmande maktprofetior slås helt i bitar. Den värld som Romklubben vill ha vore helt förfärlig och en demokratisk katastrof.

Rolf Oward är copywriter och översättare som kört egen låda i över 30 år. Arbetat en hel del i Kista, till och med startat företag där. Formellt: fil kand, fil lic, DIHR. Hyfsad i spjut (61.14). Mer och mer förvånad och irriterad över hur Sverige styrs och hur PK-tänkandet fått in sina tentakler i stort sett överallt.