Att Sverige blivit något av ett politiskt getingbo de senaste åren är egentligen inte så konstigt. Som världens mest socialdemokratiska land har vi förstås drabbats hårt av den internationellt vikande trenden för socialdemokratin. Något som i sossekretsar brukar omtalas som ett ”bakslag för demokratin”. Fast förklaringen kan ju vara så enkel som att många väljare tycker att andra partier är bättre, i så fall ett bevis för att demokratin fungerar.

En annan sak som utmärker Sverige, är att det sedan 90-talet varit i stort sett dött lopp mellan det borgerliga och det socialistiska blocket. Därför har båda sidor satsat på att attrahera marginalgrupper, som utan att vara särskilt röststarka ändå kan agera ”tungan på vågen”.

En mycket framgångsrik sådan marginalgrupp har varit feministerna. En annan den islamistiska lobbyn. Ingen av grupperna är särskilt representativ för den svenska valmanskåren, men eftersom de rör sig ganska obehindrat mellan blocken är de mottagliga för röstfiske. Detta går hand i hand med muslimska brödraskapets uttalade policy att nå inflytande genom politisk infiltration.

Redan 1994 tog Sveriges Muslimska råd (tillsammans med en rad muslimska organisationer) kontakt med Socialdemokratiska partiet för att erbjuda muslimska röster, i utbyte mot politiska tjänster. Det hela utmynnade i det famösa avtalet med Broderskapsrörelsen 1999, som gav självutnämnda företrädare för islam en gräddfil in i politiken.

De borgerliga partierna hakade på, men var lite senare på bollen. Under alliansregeringen försökte Fredrik Reinfeldt säkra muslimska röster genom att göra halalkött till en viktig fråga och folkpartisten Erik Ullenhag gjorde kampen mot islamofobi till en av sina hjärtefrågor. Islamisten Abdirizak Waberi fick en framträdande roll i de Nya moderaterna.

Men islams etablering inom borgerligheten gick knackigt. Snart hade Waberis uttalanden om förbud mot dansmusik och ökad makt åt imamer när det gäller moralfrågor, stött på så mycket kritik att han avvecklades från sina politiska uppdrag.

Centerpartiet (vid sidan av KD det mest etniskt homogena av alla partier) förde fram Ebtisam Aldebe som riksdagskandidat, trots att hon öppet förespråkade särlagstiftning för muslimer. Några år senare fick hon lämna partiet, efter att i egenskap av nämndeman ha tillämpat sharialagar i svensk domstol.

Miljöpartiet såg länge ut att bli muslimernas starka fäste i riksdagen. Med Fridolin som språngbräda tog sig islamisten Mehmed Kaplan ända upp i regeringen, där han höll sig kvar i drygt ett år innan han tvingades avgå efter en middag med ”De grå vargarna”. Yasri Khan var på vippen att bli invald i partistyrelsen, trots kopplingar till thailändska terrororganisationen Pulo, men föll på mållinjen efter en vägrad handskakning – och kanske även den här intervjun, där det faktiskt låter som att han under vissa omständigheter kan tänka sig att ursäkta dödsstraff för ateister.

Islamiseringen av Vänsterpartiet förlöpte heller inte smärtfritt. Åsikten att hedersförtryck var ett överdrivet problem och att kopplingen mellan kultur och sexuella övergrepp bara var en myt, retade upp många vänsterfeminister som flytt från såväl hederskulturer som sexuellt förtryck. Amineh Kakabaveh blev ett samlande namn för den falangen.

Tidigare kunde man ibland höra rättrogna muslimer hylla Feministiskt initiativ, vilket kändes lite otippat. Men kanske inte så konstigt med tanke på Victoria Kawesas nära kontakter med ledande islamister och Gudrun Schymans engagemang för kvinnors rätt att bära burkini. Dock tror jag Fi tappade en del av sin popularitet efter Kawesas karatesparkar i tunnelbanan.

Såhär 2019 känns det som att den islamistiska lobbyn, efter en lång odyssé runt det svenska partiväsendet, återvänt till fadershuset. Socialdemokraterna må ha genomfört sitt sämsta val någonsin, men i muslimskt dominerade områden som Rinkeby, Rosengård, Vivalla och Bergsjön firade man en jordskredseger.

Sedan arbetarklassen lämnat socialdemokratin – och den äldre generationen gråsossar i allt högre utsträckning lämnar jordelivet – blir den muslimska diasporan allt viktigare för Löfven. Kanske är det därför han framhärdar i att beskriva Sverigedemokraterna som nazister, trots att de flesta andra inser att retoriken förlorat all verklighetskontakt. Att den profilstarka islamistkritikern Ann-Sofie Hermansson i Göteborg nyligen, under kuppartade former, fråntogs sina politiska uppdrag är ett annat illavarslande tecken.