För några månader sen skrev jag om hur vissa unga kvinnor verkar vilja ha en feministisk diktatur, där grundläggande demokratiska rättigheter får vika för ”större” uppgifter som de själva definierar.

För någon vecka sen publicerade Expressen en typ av upprop, där 84 kvinnliga (och 3 manliga) ”influencers” vädjar till Stefan Löfvén att ”köra över sitt folk”. Allt för att kunna genomföra den klimatpolitik de själva kommit fram till är bäst för Sverige. (Den som inte vet vad en influencer är kan läsa här). Nu har ju Stefan Löfvén redan det lägsta väljarstödet i socialdemokratins historia, men till och med det är för mycket för den här gruppen målmedvetna unga kvinnor som beskriver sig själva som ”makthavare”.

De här antidemokratiska krafterna brukar ofta flyga under radarn, helt enkelt för att de saknar yttre kännetecken som förbinder dem med Mussolini, eller någon av de klassiska diktatorerna. I en tid när yta betyder allt och innehåll inget, kan de komma undan med att de är unga, att de är kvinnor och att de påstår sig kämpa för något gott.

Att män utan livserfarenhet, kunskap och självinsikt kan utgöra ett hot mot samhället – ifall de får för mycket makt och tar sig för stora friheter – är något de flesta är medvetna om. Därför finns även i Sverige en viss beredskap för att hålla unga män i schack, tills de mognat och visat sig kapabla att ta ansvar. Tyvärr finns inte samma beredskap när det gäller unga kvinnor.

En politiskt korrekt tolkning skulle kunna vara att kvinnor tills helt nyligen varit så förtryckta att de inte fått chansen att torgföra några antidemokratiska idéer. En mer spännande teori (som jag för övrigt knyckt från Alexander Bard) är att det visst funnits en sådan återhållande kraft som hållit unga kvinnor på mattan, tills de mognat och bibringats nödtorftiga insikter. Vid sidan av patriarkatet har det funnits ett ”matriarkat”.

En populär feministisk teori gör gällande att patriarkat och matriarkat alltid kämpat mot varandra, ungefär som Sovjet och USA kämpade mot varandra under kalla kriget. Patriarkatet har just avslutat en lång mandatperiod, som inleddes med att Moses mottog stentavlorna, och nu står vi inför ett maktskifte där det är matriarkatets tur att ta över.

För mig låter det långt trovärdigare att patriarkat och matriarkat (eller manliga och kvinnliga maktsystem, för att uttrycka sig mer neutralt) under de flesta historiska skeden samarbetat med varandra, för att säkerställa att den yngre generationen tar över utan att i ungdomligt oförstånd rasera hela bygget. För att de här parallella systemen ska fungera optimalt krävs en viss könsseparatism. Alexander Bard, som inte är helt främmande för könsseparerade miljöer, har i något av sina videoklipp gett en intressant analys av den typiska matriarken. Hon är långt ifrån någon öm moder i köksförkläde som bakar bullar, snarare en kärring med en tand i munnen som ägnar sig åt att läxa upp ungdomen och som alla är rädda för. Inte minst de unga flickorna.

Feminismen (som den utvecklades under senare delen av 1900-talet) slog sönder allt detta. De kvinnor som övertog patriarkatets uppgifter lämnade matriarkatet att förfalla, och försummade sin historiska plikt att med strama tyglar uppfostra sina döttrar till ansvarskännande kvinnor. De nya ”patriarkerna” kunde heller inte fullgöra patriarkatets uppgift att tygla männen, vilket på ett närmast övertydligt sätt visas av Afghanamnestin – kanske den händelse framtidens historiker kommer att referera till, när de vill beskriva feminismens nederlag som statsbärande ideologi.

Plötsligt står vi alltså utan ett fungerande patriarkat och utan ett fungerande matriarkat. Varken de unga männen eller de unga kvinnorna stöter på något effektivt motstånd när de ger uttryck för destruktiva impulser. Från ena hållet hotas samhället av manligt gangstervälde som har sitt epicentrum i invandrartäta förorter, och från andra hållet hotar en feministisk diktatur där saker som elementär yttrandefrihet offras på jämställdhetens altare.

Märkvärdigt nog har den feministiska diktaturen även manliga företrädare. En av dem är Patrice Soares, som här på fullt allvar argumenterar för att avskaffa manlig rösträtt, i varje fall under de närmaste fyra mandatperioderna. Han ser det inte som ett väsentligt avsteg från principen om bägge könens lika rättigheter, bara en nödvändig åtgärd för att bringa landet på rätt köl. För ett tiotal år sen hade hela artikeln tolkats som ett aprilskämt.

Antagligen finns bara ett sätt att få landet på ”rätt köl”, och det är att samla spillrorna av bägge maktsystemen och på något sätt få dem att fungera, sida vid sida som de alltid har gjort. Återuppbyggandet av matriarkatet kanske är det allra viktigaste. När det gäller destruktiva unga män har vi ändå en viss vana att bruka polisiärt våld. Till och med politiker som Gustav Fridolin vågar ju föreslå en upprustning av polisväsendet. Men vem tar upp kampen mot de destruktiva unga kvinnorna?

Som svar på influencernas vädjan till Stefan Löfvén, vill jag därför rikta en vädjan till alla matriarker (tandlösa eller inte) som fortfarande finns därute, och som är måttligt imponerade av de unga kvinnornas självupptagna ”idealism”. Kom tillbaka! Ert land behöver er.