Jag läser i tidningen att 87 så kallade influencers nu uppmanar vår statsminister att ”köra över” medborgarna så att vi snabbt kan rädda jordens klimat. I en gemensam debattartikel i Expressen skriver de:

”Tyvärr är vi svenskar som en nation av tonåringar utan konsekvensanalys. Släpp taget om väljarstödet, Löfven. Våga vara obekväm och kör över oss och våra klimatkatastrofala vanor med en statlig hockeytackling.”

Det är visserligen lovvärt att en grupp influencers plötsligt känner att de behöver ta ett större ansvar för jordklotet. Men det är ganska beklämmande att de är så bortklemade att de inte klarar av att göra det på egen hand, en och en, utan mer eller mindre behöver en diktatur för att klara av ens de enklaste saker.

Så vad är då en influencer, och varför tycks just influencers vara så ofattbart infantila att de inte förmår fatta egna beslut?

Till att börja med handlar det förstås om själva essensen i det nya eftertraktade yrket ”influenceri”. Det handlar om att vara stor och känd i sociala medier, ha många följare och därigenom förmåga att påverka människor på olika sätt. En av pionjärerna var Isabella Löwengrip, som bloggade under namnet Blondin-Bella, och som sedan dess blivit en symbol för kvinnligt företagande. Men det kan också vara matkreatörer, bloggare eller idrottsmän. Huvudsaken är att man syns, lägger upp selfies av olika slag – smink, kläder, mat, eller vad man nu har för usp.

När någon lagt upp tillräckligt många förföriska selfies på förlängda ögonfransar och plutande läppar, eller lagat tillräckligt många snygga desserter, för att ha samlat ihop en rejäl följarskara så dyker företagen upp. Företag som är beredda att betala bra eftersom de kan tjäna massor på att 100 000 tonårstjejer vill ha likadana jeans, eller lika välfyllda läppar, som den trendigaste influencern. Kläder, smink och pengar för att influencern drar trafik till företagens hemsidor brukar vara belöningen, liksom bjudresor där man tar en selfie på sig själv i solgasset vid hotellpoolen för att påverka följarna att skaffa en ny bikini eller åka till ett särskilt resmål.

De kan vara kändisar redan innan, men de måste inte vara det – i många fall blir de kändisar efterhand, ju fler selfies de lägger upp och ju fler företagslogotyper de visar upp sig i.

Nu har alltså 87 av dessa, verksamma i olika branscher och med olika slags företag som sponsorer, bett statsminister Löfven att ta i med hårdhandskarna mot svenska folket. För själva har dessa 87 uppenbarligen tappat all förmåga att tänka.

”Vi behöver någon som plockar bort den oekologiska potatisen från grönsaksdisken så vi inte ens kan se att den är två kronor billigare än den ekologiska. Vi behöver någon som den hårda vägen lär oss att jordgubbar inte är i säsong i februari, någon som förbjuder styckförpackade paprikor i plast.”, skriver de bedjande.

Själv vet jag inte om jag ska skratta eller gråta över denna oförmåga att ta eget ansvar. Men så växte jag också upp i en värld utan influencers, med en morfar som odlade sin egen ekologiska potatis och sina egna grönsaker och rotfrukter, i en enkel vardag där det åts vinteräpplen på vintern och jordgubbar på sommaren, när bären mognat i solen på gärdet bak stugknuten.

Än idag faller det mig inte in att köpa jordgubbar i februari, eftersom jag vetat sen jag var en liten knodd att svenska jordgubbar mognar i juli (ja, juli – inte till midsommar, i alla fall inte i Värmland och i alla fall inte om de ska få växa i sin egen takt) och att det faktiskt inte är särskilt nyttigt med långväga transporter.

Jag trodde, enfaldig som jag är, att detta var något alla kände till. Men här har vi alltså närmare 100 personer som inte hade en aning om detta och som nu, när de plötsligt blivit upplysta om det, inte fattar att de själva kan välja bort sådant de inte vill köpa i butiken. Det är nästan en prestation att kunna vara både så obildad och så viljelös på en och samma gång.
”Vi behöver någon som gör flygresan orimlig för plånboken i jämförelse med tåget. Eller ge oss en flygkvot! Vi kan uppenbarligen inte hantera friheten.” fortsätter de sedan desperat och låtsas att de är representanter för hela svenska folket.

Det skulle vara skamlöst om det inte vore så förbannat oförskämt mot så många människor. För många i Sverige idag är redan både den billigaste flygresa och den simplaste lilla tågresa orimlig för plånboken. Antalet fattigpensionärer ökar för varje år, och folk kan tvingas gå från hus och hem bara för att de har oturen att bli långvarigt sjuka. Men här sitter alltså 87 influencers och kräver hårdare tag bara för att de själva inte förmår hålla sig i skinnet.
De avslutar sin vädjan med att framhålla hur viktiga de är:

”Vi som skriver besitter en viss makt och den utnyttjar vi för att intressera, informera och inspirera till förändring. Resten av makten besitter du, resten av ansvaret är ditt. Vi kräver att du tar det.”

Men statsministern har faktiskt inget ansvar för att vissa människor är så fartblinda av sin egen förträfflighet att de inte ens tillskansat sig de mest basala kunskaper om vilken mat som är klimatsmart, eller kan stå emot frestelsen att flyga bara för att de tycker det är billigt. Det ansvaret måste dessa influencers börja ta själva. Och om de är osäkra på hur man gör för att leva enkelt, billigt och klimatsmart kanske de kan be en av landets alla fattigpensionärer om instruktioner.