Richard Sörman skrev nyligen en viktig text som gick ut på att vi måste försöka förstå att våra ideologiska motståndare PK-isterna har en ärlig övertygelse om att de 1) ”kämpar för vackra ideal, de kämpar för rättvisa och jämlikhet, de kämpar för det rätta” samt 2) har ”den goda viljan på sin sida” och därtill 3) har ”barnen på sin sida”. Detta är, vad jag kan begripa, sant. PK-isterna har denna självuppfattning.

Samtidigt är jag den förste att peka på egenintressena, ekonomiska och andra, som den avgörande faktorn när PK-ister tar ställning i samhälleliga frågor. Jag brukar påstå att praktiskt taget allihop, förutom ett antal medlöpare – eller ”nyttiga idioter” som Lenin kallade dem – har sin försörjning och framtida utvecklingsmöjligheter knutna till det politikervälde vars intressen artikuleras av PK-ideologin. Att handla enligt PK-ideologin betyder att främja politikerväldets expansion. Folk som lever av politikerväldets resurser har ett egenintresse av att anamma ideologin. Även detta är sant.

Hur kan dessa två till synes motsägelsefulla sanningar båda vara sanna? Och hur kan de förmås att sammanfalla så att det egennyttiga blir det goda? Där får jag något att bita i. Inte bara jag förresten utan alla som funderar över samhället och har svårt att upplösa denna åtminstone skenbara motsägelse (och därför regelmässigt sopar den under mattan liksom jag själv brukar göra).

Hic Rhodos, hic salta. Det är en fras från Aisopos som i tolkning betyder ungefär ”Upp till bevis nu”. Hur kan godhetskänslan utvecklas ur egenintresset? Vilka psykologiska och andra mekanismer är det som åstadkommer denna för de berörda människorna så tillfredsställande idéutveckling? För håll med om att det är en välsignelse att vara övertygad om att man kämpar för rättvisa och ädla ideal när man gynnar sig själv.

Att människor i allmänhet hellre tillskriver sig goda motiv än onda är så välbekant att det inte behöver förklaras. Snart sagt alla syndare kan med lite besvär hitta olika slags förklarande, förmildrande och rättfärdigande omständigheter som motiv för synderna vilka därmed i patologiska fall till och med förvandlas till lovvärda handlingar. Men normala syndare har svårt med sådana förklaringar eftersom de stöter på massiv misstro hos omgivningen.

Normalsyndarna anammar därför kollektivets värderingar av det egna beteendet känner i stället skuld.

Vi kan ta ett exempel ur verkliga livet. För ett antal decennier sedan fick jag ett jättekul jobb för FNs utvecklingsprogram i Brasilien. Jag skulle bo i Copacabana och åka i chefens limousin till kontoret i centrum och där ägna arbetsdagen åt att utveckla Brasilien. Min insats kan väl ha kostat de svenska skattebetalarna några miljoner kronor om året med hänsyn till lön och framför allt alla kringkostnader.

Självklart gjorde jag ingen nytta för det brasilianska folket. Men för mig själv var evenemanget en mycket intressant och behaglig upplevelse. Om det hade kommit en delegation uppretade svenska skattebetalare och frågat varför i helvete de skulle betala för att ge mig möjligheter att glassa i Rio de Janeiro så hade jag – i ett naturtillstånd där skattebetalarnas världsbild fortfarande gällde – antagligen känt skuld för att jag egentligen inte gjorde nytta för pengarna.

Men det fanns inget sådant naturtillstånd och det kom ingen delegation. Om det hade kommit en delegation så hade den blivit avfärdad som helt förvirrad av ett jättelikt etablissemang av folk inte bara inom FN utan i hela Sverige och i resten av världen inklusive media. Detta etablissemang hade med en röst förklarat för skattebetalarna att mitt jobb som utvecklare av Brasilien var enastående angeläget och att skattebetalarna bara var lumpna snåljåpar som förmenade det brasilianska folket deras rätt till utveckling. En sådan intervention från det kraftfulla etablissemangets sida hade passat mig utmärkt. Jag främjade mina egna intressen och gavs av en omvärld av likasinnade rätten att betrakta min egen gärning som berömlig. Jag kämpade ju så tydligt för det rätta.

Vad var det egentligen som gav mig rätten att yvas över mina motiv? Det var ett allmänt samhällsklimat och en uppsättning av världstolkningar som kan kallas en ideologi, en ideologi som definierade vissa slags mänskliga strävanden som goda och rättfärdiga och andra som moraliskt tvivelaktiga, till exempel att bedriva företagarverksamhet och sträva efter att tjäna pengar på att tillverka saker som folk är så angelägna att tillägna sig att de frivilligt betalar för att komma över prylarna. När det finns en sådan ideologi, vilket det gör i Sverige, och den ideologin är den dominerande, det vill säga härskande, ideologin så blir det lätt för stora grupper människor att definiera sina egna intressen som en del av allmännyttan.

På samma vis som det var mellan mig och FN-jobbet så är det mellan migrationshandläggaren och Migrationsverket, mellan socialsekreteraren och kommunen och mellan den unge kulturarbetaren och Allmänna arvsfonden som förser honom med medel till hans överlevnad. Alla tar chansen att förädla sina drivkrafter för att få dem att framstå i ett högtidligt ljus. Det gemensamma för dessa tre arrangemang är för det första att de ska finansieras av skattebetalarna och för det andra att kollektivet har bestämt att arrangemangen förkroppsligar godhet och rättvisa och att skattebetalarna därför ska hålla käften och betala.

När en sådan ideologi ordentligt slagit rot går allting som av sig självt. Då kan fenomen som den sextonåriga Greta Thunberg bli möjliga. Greta är ett skolbarn som med sina lärares goda minne skolkar vissa dagar för att sitta utanför Riksdagen och demonstrera för att politikerna ska vidta drastiska åtgärder för att sänka medborgarnas livskvalitet i det påstådda syftet rädda världen undan miljökatastrofer.

Tänk om en sådan som Greta hade krävt mer pengar till multilateralt bistånd när jag jobbade på FN. Då hade jag kunnat bygga ut kontoret och skaffa fler anställda. Jag hade nog fått högre lön och flyttat till en flottare våning i Ipanema. Kanske hade jag skickat en erkännsam omtanke till min särskilda Greta och andra sådana oavlönade supporters som Lenin fann anledning att benämna på sitt speciella sätt.