Här möter du två personlighetstyper i form av Eva och Adam. De är medborgare i Sverige och med i det fullskaliga politiska experimentet att införa mångkultur genom massinvandring. Ska kulturer smältas ihop och ut ska komma en ny och förädlad eller ska flera kulturer existera parallellt sida vid sida med egna lagar, familjepolitik, etc? Ingen vet. Den frågan är inte utredd.

Smälts kulturer ihop kan en kultur gå under. Det finns teori och erfarenhet, som vet vilken, nämligen den som i sitt rättssystem har de svagaste sanktionerna. Den, som har de mest korrupta rättstjänarna, de sämst integrerade individerna och den mest konflikträdda och konformistiskt lagda befolkningen. Adam är en representant för dessa individer. Han vill jobba idag som han jobbade igår och rösta som han alltid gjort. Han har en personlighet integrerad i det bestående. Han förnekar förändring då framtiden skrämmer.

Eva är Adams motsats. Hon är nyfiken, kreativ och fantasifull. Hon är den fria individen, entreprenören för vilken den medvetna och styrda förändringen är tryggheten. Hon ser det förnuftiga i FN:s flyktingkonvention som bygger på assimilation för det förmodade lilla flödet av asylsökande jämfört värdlandets befolkning. Assimilation innebär att de asylsökande som godkända flyktingarna ska gå upp helt i värdlandets kultur utan sammansmältningsprocess. Inflöden utan flyktingskäl är invandring och större flöden massinvandring. I det senare fallet blir det undantagslöst sammansmältningsprocesser, det vill säga vad konflikträdda politiker kallar integration, inkludering etc. Att detta inte kritiseras stör Eva.

Adam och Eva jobbar i Välgörenhetsorganisationen. En dag säger Eva att det vore mer kostnadseffektivt att hjälpa invandrarna på plats i något land nära Syrien. Adam håller med. Det blir diskussion vid kaffebordet och fler lyssnar. Ledningen klargör på ett möte att dessa synpunkter är islamofobi. Enligt ett Regleringsbrev från Regeringen kan inte organisationer som har medlemmar som hyser islamofobiska uppfattningar få statsbidrag. Eva vidhåller sin synpunkt och Adam tiger. Båda avskedas.

Adam, som har en ointegrerad personlighet, tar sitt liv. Han tror, snart intill visshet, att han har denna fobi, att han är sinnessjuk. Den psykiatriska termen står ju i Regleringsbrevet. Det finns ingen meningsfull framtid. Eva är den helt integrerade outsidern, en fri individ och har ett gott förstånd. Hon är en människa så nära en kopia av Jesus som man kan komma. Hon går vidare.
Eva har en fullständig balans mellan förnuft och känsla och genomskådar politisk härskarteknik i den åsiktsdiktatur, där hon har sitt medborgarskap. Hon är vertikalt integrerad mellan huvud och hjärta och genomskådar fulpolitik!

Bidragsberoende invandrare, som får uppehållstillstånd och rösträtt kommer att rösta vänster enligt den bedrivna identitetspolitikens fem regler:

1 Gör ingenting
2 Sätt dig på en stol
3 Vi tar hand om dig
4 Du får bidrag
5 Rösta på oss

En kollapsande Socialdemokrati sätter, som man gjorde i Malmö redan under tidigt 90-tal, partiintresset över landets väl. Det gäller för det rösträknande etablissemanget att dämpa kritik, hur saklig den än är och då tillämpas skolgårdsmobbing, att signalera, vi är OK, men du är inte OK! Adam tog signalerna att han inte var OK, de bet inte alls på Eva.

Eva hade också en orubbligt horisontell integration i sin personlighet. Hur många fulsignaler hon än fick och hur många som än sände dem var hon orubblig i övertygelse. Hennes förnuft, armerad med starkt självförtroende och självkännedom var ett psykiskt pansar. Hon var immun, även i sin ensamhet.

Eva förundrades över att vänsterns härskarteknik även bet på Alliansen fyra partier. De reagerade som Adam. De hukade under mobbingen. Sverigedemokraterna var inte OK. Dem kan man inte leka tillsammans med. Men vänstern lekte själv med dem då det gagnade dem. Såg inte Alliansens ledare det? Såg inte deras väljare det? Alliansens politiker var ointegrerade som Adam och agerade inför sina väljare som medberoende vänstermobbare. Sju partier pekade finger åt samma håll, inte OK.

Eva visste att det var statens uppgift att skydda individerna i ett demokratiskt samhälle. Det skedde inte för det land hon bodde i var ingen konstitutionell demokrati. Det fanns ingen författningsdomstol, maktdelning, starka checks and balances mm. Sådana skulle ha hindrat en mobbande Regering att använda psykiatriska termer i Regleringsbrev. Eva såg också hur de invandrade muslimska klanerna ständigt flyttade fram sina positioner i en stat, som med konflikträdd och ointegrerad personal backade ur sina uppgifter. Försvaret för individen enligt de mänskliga rättigheterna försvagades hela tiden.

Eva såg hur statens demokratiska bastioner så som rättsväsendet, skolan, barnomsorgen, socialtjänsten m fl inlät sig på lagtolkningar som inte var något annat än förhandlingar med inflyttade muslimska levnadsregler och klaners sedvanerätt. Hon visste att den starka invasiva kulturen islam i vissa delar av Afrika, så som Sydsudan, misslyckats med sitt missionerande. I det landet hade man inte knäckt de många stammarnas starka sedvanerätt danad sedan urminnes tider. Eva tänkte på Pela och Fadimes öden. Det som värdlandets kultur aldrig får kompromissa om en enda millimeter, rättssystemet och tryggheten, låg öppet för påverkan. Svaghet signalerades.

Eva kände ett aggressivt hat växa inom sig som hennes integrerade personlighet gjorde om till psykisk positiv energi. Men hon förstod att samma hatkapital av annan sort växte inom SD och dess medlemmar. Hon förstod vad som skulle hända när de fick makten, det skulle bli demokratisk storstädning. Oförstående trodde de sju partierna att de skulle kunna locka tillbaka sina vilsegångna tidigare medlemmar när tiden var mogen.

Hans Jensevik är pensionär. Han har varit VD och delägare i Svensk Kommunrating, storstadsutredare, administrativ biståndsarbetare i Afrika och kommunekonom och ekonomichef i Uppsala kommun. Lärare i Nationalekonomi, Göteborgs Universitet och forskarassistent på stadsbyggnad, CTH.