För barn är varje bok en magisk sak, storögt tittar pojken på omslaget, för att i nästa ögonblick nästan otåligt ha vänt blad, redan förberedd på att bli överraskad, underhållen och upplyst. Boken talar till vår lust, vår glädje, vår vetgirighet. När Ellen Key skrev sin bok Barnets århundrade var hennes tanke att 1900-talet skulle bli århundradet då barnet hamnade i centrum. Vad innebar det egentligen? För den strängt uppfostrade Ellen Key gällde att ”alla barn skall ha roligt och inte behövde vara rädda”, och att barnen på sätt och vis skulle välja sina föräldrar, genom att de och inte föräldraskapet stod i fokus.

Efter att jag själv fått barn på nytt, lite senare i livet, öppnade sig ett fält av frågor. Idag, ett sekelskifte efter Ellen Keys välmenande ansatser, är den ”auktoritära uppfostringsmetoden” borta. Synen på barnet, och dess plats i familjen och samhället, gick över en allmän liberalisering efter andra världskriget, med en uppluckring av regler och hierarkier, mot att mot slutet av 60-talet hamna i en mer radikal misstro gentemot auktoriteter som sådana och traditioner överhuvudtaget.

En bok som är en klassiker i sammanhanget kom 1969 och heter Handbok i barnindoktrinering, skriven av Frances Vestin. Där framhålls vikten av att ”tala med barnet om viktiga saker från det att det är nyfött” och att ”hjälpa det till elementär politisk insikt”. Målet var att ”bidra till att skapa socialistiskt medvetna barn” och att ge dem ”objektivitet och möjlighet att självklart välja socialismen”. Nu är terminologin färgad av sin tid, men byter man ut explicita ord som socialism mot andra mer samtida ter sig boken inte så föråldrad, tvärtom. Idén om att i barnböcker verka för en ”social problemorientering” är i högsta grad levande, vilket jag efter många kvällar och böcker vid min sons sängkant snart konstaterade.

Det första som slog mig, var bristen på fantasi. Där en Lennart Hellsing löste upp kausalitet, språkets och tillvarons logik, upp blev ned, ned blev upp, kännetecknas de mer samtida böckerna av en nästan klaustrofobisk realism. Några titlar kan antyda: ”Folke är pruttig”, ”Jag är inte söt”, ”Dumma lillebror”, ”Vem är söt?”, ”Bajskorv”, ”Lilla fula lillebror”, ”Vill inte gå och lägga mig”, ”Farfars tänder”, ”Löss!”. Det kunde fungera som en slags hyperrealism som slår över i det avantgardiska, på konkretistiskt 60-tals manér, vore det inte för att det rör sig om regel snarare än undantag och att elementet av associativ frihet och rätt galen humor saknas. Den sociala aspekten är ständigt explicit, inte som en bisak eller i bakgrunden, som hos Astrid Lindgren, där samhällsklasser existerar men aldrig skymmer individerna, människorna, relationerna, gåtan och äventyret. ”Idag skall Kevin hälsa på sin far”, är en sådan bok, där man kanske förleds att tro att samhällsproblematiserandet tagit en paus, tills man inser att pappa sitter i fängelset, och att man får följa lilla Kevin förbi höga murar, elstängsel och säkerhetskontroller. Överhuvudtaget är pappa ett problem. Vi befinner oss långt ifrån Alfons godhjärtade och disträ men ändå fungerande och pålitliga far. Från att ha bara försvunnit, tills vidare, som hos Pippi, är fadern spårlöst borta eller en figur som är omöjlig att ta på allvar, ja att respektera. I bästa fall är han hanterbar, som en slags bifigur i författarinnans litterära kosmos (kvinnodominansen är överväldigande i barnboksvärlden). Extremexemplen rör givetvis könet som sådant. ”Pappa heter Ann-Christin”, heter en bok. Pappa byter kön, helt enkelt. ”Har loppan snopp?”, heter en annan, där man får veta att ”det inte saknas något på tjejer”.

Det stannar dock inte vid mannens kön. I ”Känn med hen” får vi möta ”familjen som består av hun, hein, hån, hya och hen”. Men inte heller där är identiteterna statiska. ”Hur mycket hen är du. Eller är det kanske hun idag?” I ”Konrad lussar” är den stora frågan vad Konrad skall välja, ”En Luciakrona, tomteskägg eller stjärnsvärd?” Författarinnan Åsa och illustratören Caroline skriver i bokens innerflik att ”luciafirandet måste ske på barnens villkor, för barnen skall själva få skapa traditioner efter egen lust och smak”. Duon har även skrivit boken ”Konrads klänning”. En annan bok är ”Min familj”, som enligt recensenten i Föräldrar och barn är efterlängtad, eftersom ”alla upptänkliga familjekonstellationer” får plats i den. Kvinna, man, barn. Kvinna, kvinna, barn. Man, man, man. Svart, röd, gul. Vit, gul, grå och lila. ”På varje uppslag presenteras en ny spännande familj!” I en annan bok i samma normbrytande genre frågas det om man kan ha hur många pappor och mammor som helst, och det kan man. Men måste man bo i samma hus och bara ha ett hem? Nej, det behövs inte. ”Allt är bra!” utropar författarna och förlaget på bokens baksida. Fadern förblir likväl som regel främsta angreppsmål. I ”Else-Marie och småpapporna” är papporna pyttesmå och ”ser löjliga ut i sina kostymer”. Else-Marie har sju stycken. ”Tänk så bra med så små pappor att hela familjen får plats i badkaret”, säger Else-Marie, med en snusförnuftighet som förvånansvärt ofta återkommer i samtidens barnböcker. ”Händiga Hanna lagar pappa”, heter en bok, och i en annan, ”Den arge”, tänker den lille pojken som vore han alienerad i sitt eget hem: ”Det är något i vardagsrummet. Det är pappa.”

En modern klassiker bland barnboksförfattare är Tove Jansson. Hos henne finns en magisk och säregen men också rätt skruvad värld, där psykologin är som en härva av ofta negativa underliggande känslor – skuld, ångest, osäkerhet, vilsenhet. Ljuset existerar, men mer som en glänta, en nåd eller en ständig möjlighet. De fantasieggande berättelserna och bilderna inrymmer trots sin hermetiska karaktär ljuspunkter. I en överväldigande del av samtida barnböcker saknas dock något egentligt ljus. Det saknas glädje, vitalitet, lust. Jag antyder med några titlar: ”Lillasyster är ett monster”, ”Lotta har tråkigt”, ”Den fulaste nallen på jorden”, ”Livrädd på playan”, ”Månen orkar inte lysa”. I den sistnämnda boken känner sig månen ”både svag och rädd”, efter att ha varit ”sådär ledsen ganska länge”. ”Och månen grät och grät”. I en annan bok av samma författare vidrörs åter detta ofta återkommande tema. ”Alla är rädda. Alla pappor, och alla mammor, och alla barn”, får barnet läsa i den. Ingenting tycks roligt, allt är hotfullt, trist, sorgligt och tomt. I ”En mörk hemsk historia” är verkligen allt hemskt, skogen, heden, hallen, draperiet – en kista längst in i huset, ett skrin, vad finns däri? Jo, en liten skräckslagen mus! Min femårige pojke är definitivt rädd för allt efter en sådan historia. Fler titlar. ”Vad är det som händer i mitt huvud när jag sover”, ”Mor, var är du?”, ”Alla döda små djur”, ”Inlåst”, ”Var är alla barnen?”, ”Mörkret längst ned” (”Kom närmare, sa mörkret”, till det livrädda barnet), ”Mitt svarta liv”.

”Danskarna är nog värst”, säger en bibliotekarie när jag tar upp frågan om denna svartsyn i barnböckerna. Sverige ligger dock också bra till, i all sin kompakta homogenitet. ”Hej rädd”, heter en bok, där det läsande barnet får veta att ”man kan bli rädd för sin mamma. Tänk om hon äter upp mig?” Och att man kan ”bli rädd för att bli glad”, och ”rädd för fågelsången”, och rädd ”fast man inte vet om det”, och ”rädd för att bli rädd”.

Bibliotekarien tipsar om en dansk bok. ”Mammas hår”. Den handlar om Emma som bor ensam med sin mor. Emmas mamma är ”konstig, ledsen och rädd” och ligger dagarna i ände på soffan och stirrar tomt ut i luften. Emma lever i skräck. Inte minst för att moderns röda hår av skog växer över alla breddar och då och då slukar dottern så att hon hotar att fastna i härvan av det vansinniga håret. ”Jag är hungrig, ropar Emma, men mamma hör inte, ingen hör.”

Bilden som tonar fram är av författare som kanske borde söka hjälp snarare än att skriva barnböcker. Vuxna som inte blivit vuxna, som lastar över sin oro, sina svagheter och defekter på de allra minsta. Istället för att ägna sig åt att stärka barnet odlar man dess rädslor, ger det en negativ och kritisk inställning till allt mellan himmel och jord, och berövar det sin fantasi, sin frihet, och därmed sin glädje. Det är som om denna samtidsmänniska vore obekväm i själva varat, trots sitt skapande yrke och förmånen att ha med barnens öppna och mottagliga värld att göra. Livsfientlighet, inflation i negativt tänkande, en slags mänsklig implosion. Den franska filosofen Simone Weil skriver att ”avsaknad av glädje, vare sig det kommer av olycka eller helt enkelt leda, är ett sjukdomstillstånd, som släcker intelligens, mod och offervilja”, och hon pekar på en själslig mekanism, som nog är relevant i sammanhanget: ”Den som lider försöker – än genom att öva misshandel, än genom att väcka medlidande – sprida till andra sitt lidande, för att minska det.”

Jag kommer att tänka på sommaren som gick. Min son och jag går genom skogen ned till Stora tjärn, vårt paradis på jorden. Jag säger något om fåglarna, om de mäktiga, prunkande träden, under vilka djuren kan ta skydd för solen och hettan. Min son säger då att vi människor hugger ned skogen, förgiftar vattnen och tar död på djuren. Samtiden är omöjlig att stoppa. Inget barn undkommer den. Jag säger att vi i Sverige är rätt duktiga på att ta hand om våra skogar, och att nya träd växer upp hela tiden, att naturen är ett givande, att vi brukar den, odlar den, och av träd gör vi papper, osv. Min son lyssnar, han förstår, han ser bortom samtidens förvanskande ord, än så länge.

Snart är det Lucia. Och min son gläds, liksom jag. Jag hade tänkt skriva om vikten av traditioner. Av de berättelser som vi fått ta över, djupa, vackra, från kristendomen, från våra europeiska grannländer, sagor, myter, psalmer och folkvisor, förutan ingenting återstår av gemenskap, av sammanhang, värde – och skönhet. Om tacksamheten. Ödmjukheten. Om förståelsen för att allt är en gåva, för att vi står på plus så länge vi lever. Att förmedla den insikten, är att ge barnet sitt fokus.

Einar Askestad är skönlitterär författare, född 1964 i Kalix av österrikisk mor och norsk far, uppvuxen i Portugal, Spanien, Österrike och Sverige. Han debuterade 1997 med novellsamlingen ”Det liknar ingenting” och har senast publicerat ”Så enkla är orden” (2018) som är hans elfte bok. Han inledde sin skrivarbana i början av 90-talet som litteraturkritiker på BLM och har därefter medverkat i tidskrifter som Ord och Bild, Artes, Lyrikvännen, Hjärnstorm, Res Publica, Vinduet, Ny tid och Axess. Han planerar för närvarande ett arbete med titeln ”Begreppet hem”, en längre essä om de mer filosofiska villkoren för att till-höra, att höra-hemma. Han finns på twitter: https://twitter.com/einaraskestad.