Efter riksdagsvalet i september råder i Sverige ett politiskt vakuum. Ingen regering har ännu tillträtt och samtalen om att få till en sådan verkar låsta. En orsak till detta är den så kallade sjuklöverns (S, MP, V, M, C, KD och L) ovilja att tala med SD. Anledningen till detta sägs vara partiets ”nazistiska och rasistiska rötter”. I praktiken har man därigenom anklagat 1,1 miljoner väljare för att ha idéer av detta slag. Personer med extrema åsikter har förvisso funnits i alla tider och detta gäller inte bara SD utan även övriga partier. Även utan att vara anhängare av SD måste man undra vad det är som pågår.

Det mest relevanta sättet att bedöma ett partis rötter och grundläggande idéer borde vara att ta del av dess partiprogram. Dessa röstas fram på partistämmor och representerar de visioner som majoriteten av partiets medlemmar ansluter sig till.

SD bildades 1988 och är det yngsta av våra riksdagspartier. I det program som antogs 1989 framförs till stor del sådant som inte kan anses kontroversiellt. Det gäller till exempel att:

Staten skall garantera varje medborgares okränkbarhet och lika värde oavsett status eller bakgrund… den parlamentariska demokratin i vårt land skall vara representativ för folkviljan genom att folket i fria och regelbundet återkommande val beslutar om riksdagens sammansättning.

Det som sticker ut är i mångas ögon den negativa inställningen till dåvarande invandrings- och flyktingpolitik. Huvudbudskapet där är att:

Vi ska huvudsakligen ta emot flyktingar och invandrare av europeisk härkomst då européerna är de som bäst etniskt och kulturellt kan smälta in i det svenska samhället.

Som skäl för denna inställning hänvisas i det inledande bakgrundskapitlet till problem med integrationen samt ökat våld och ökad brottslighet.

I det program som antogs 2011 och som fortfarande gäller i stort betonas åter att:

SD är uppbyggt enligt grundläggande demokratiska principer… [och] bekämpar alla rörelser och idéer som vilar på antidemokratisk grund och försvarar alla individers grundläggande människovärde och alla folks rätt till självständighet och demokratisk utveckling.

Beträffande invandring framförs att:

SD motsätter sig inte invandring men menar att invandringen måste hållas på en sådan nivå och vara av en sådan karaktär att den inte utgör ett hot mot vår nationella identitet eller mot vårt lands välfärd och trygghet.

Rörande flyktinginvandringen sägs att:

Den bör vara begränsad till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention och som endast beviljas tillfälliga uppehållstillstånd.

Det mesta av detta har anammats av S, M och KD medan MP, V, C och L förespråkar en mer generös inställning. Mest långtgående är MP som i sitt program säger följande:

Miljöpartiet de gröna har en vision om en värld utan gränser, där alla människor kan flytta, och ingen tvingas fly. Vi tror inte på länders rätt att välja sina invånare, vi tror på människors rätt att välja var de vill bo. Vi ska möta människor med möjligheter, inte murar. Alla ska kunna leva, arbeta och förverkliga sina drömmar där de önskar. Fri rörlighet borde vara en mänsklig rättighet.

V intar en snarlik inställning men i stort sett det enda som sägs om detta är att:

Sverige skall föra en human flykting- och asylpolitik där varje asylsökande garanteras rätten till en individuell prövning under värdiga omständigheter och med generösa kriterier för flyktingskap och asyl. 

Den som hårdast av alla kritiserat SD:s invandringspolitik är Annie Lööf. I sitt program från 2014 och sitt valmanifest från 2018 skriver C dock inte mycket om detta. Det är ändå uppenbart att man har en inställning liknande den hos MP:

Centerpartiet strävar efter öppna gränser, fri rörlighet samt en generös och human flykting- och invandringspolitik.

Det man förespråkar är en långtgående globalism:

Den ömsesidiga fria rörligheten inom EU bör utvidgas så att den omfattar hela världen… En värld där det är lika naturligt att flytta mellan nationer som inom nationen.

L har liksom C en ytterst kritisk inställning till SD och dess invandringspolitik. Partiet bildades 1934 genom fusion av Sveriges liberala parti och Frisinnade folkpartiet. I programmet från då sägs inget om invandring men idag ivrar man liksom MP och C för en fri rörlighet:

Vår vision är att fri rörlighet världen över erkänns som en mänsklig rättighet. Som liberaler strävar vi efter att stegvis förverkliga det långsiktiga målet om en värld där människor kan röra sig fritt utan politiska hinder och där var och en själv kan bestämma var han eller hon ska söka skydd, bo och arbeta.

De största partierna, S och M, är i sina partiprogram antagna 2013 fåordiga om invandring. Det enda S skriver om detta är egentligen följande rader:

Sverige ska erbjuda en trygg fristad åt människor som tvingas fly från förföljelse och våld. Vi vill ha en generös och reglerad invandring. Alla kommuner har ett ansvar att ta emot flyktingar och alla insatser ska syfta till att möjliggöra arbete och egen försörjning, rätt till utbildning och en egen bostad”.

M tar också de bara mycket kort upp dessa frågor i sitt program:

Sverige ska vara ett land präglat av en generös och human asylpolitik. Samtidigt ska mottagandet vara rättssäkert och tydligt reglerat. För att öppenhet och solidaritet ska bibehålla ett starkt stöd behöver dock integrationen fungera bättre. 

Partierna tar i sina program inte upp invandringens kostnader. I maj 2018 framlades dock en rapport om flyktinginvandring och integration av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. Där presenteras en analys gällande flyktingar som kommit till Sverige 1982 – 2014 och var 20 – 50 år gamla vid invandringstillfället.

Resultaten visar att en genomsnittlig flykting under sina 58 år i Sverige kommer att motta en nettoomfördelning via de offentliga finanserna om cirka 74 000 kronor per år. Spannet mellan grupperna med högst och lägst integrationspotential är 53 000 – 94 000 kronor. En separat analys av 2015 visar att det från de offentliga finanserna då gjordes en omfördelning av 42 miljarder kronor till den totala flyktingpopulationen, vid denna tid 690 000 personer (sju procent av totalbefolkningen). För 2018 beräknas denna omfördelning öka till 55 – 60 miljarder kronor på grund av det stora antalet migranter de senaste två, tre åren.

För att förstå vad 42 miljarder kronor för år 2015 innebär kan en jämförelse göras med olika poster i statsbudgeten för detta år (räknat i miljarder kronor): rättsväsendet (41); försvar och samhällets krisberedskap (48); ekonomisk trygghet vid ålderdom (38); hälsovård, sjukvård och social omsorg (62); utbildning och universitetsforskning (64); kommunikationer (49); avgift till EU (40). Det rör sig alltså om en betydande post. Var skulle summan hamna om de idéer om en fri invandring som flera av riksdagens partier har skulle omsättas i praktiken?

De partier som anklagar SD och dess 1,1 miljoner väljare för att vara nazister och rasister borde rannsaka sitt eget förflutna. Detta gäller inte minst C som har extrema rötter i detta avseende. Partiets historia går tillbaka till Bondeförbundet, bildat 1913 som ett intresseparti för landsbygdens folk. De tidiga programmen är korta och rör främst frågor av vikt för landets jordbrukare. I programmet från 1933 kommer man dock även in på visioner som liknar vad som då växte fram i den tyska nationalsocialismen. Detta uttrycks på följande sätt:

Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.

Efter andra världskriget, då Bondeförbundet hade ingått i den samlingsregering som agerade undfallande gentemot Tyskland, hade de rasistiska tongångarna mildrats men i 1946 års program framfördes fortfarande sådant som att:

Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.

I C:s program för idag finns liksom för övriga partier inga formuleringar av detta slag.

Liberalernas föregångare, Folkpartiet (FP), bildades 1934 genom en sammanslagning av Sveriges liberala parti och Frisinnade folkpartiet. I partiets program från då finns formuleringar av misstänkt rasbiologisk karaktär:

Allt, som leder till folkstammens försämring och sedernas urartning, motarbetas. Respekten för andliga, religiösa och etiska värden måste upprätthållas, så att den allvarliga livssyn som hör till vårt folks värdefullaste arv, bevaras och vidgas.

Tio år senare finns likartade formuleringar ännu kvar. De har dock försvunnit 1962 och man nämner då att ”vidsträckt politisk asylrätt” skall finnas liksom ”betryggande rättsskydd vid behandlingen av flyktingar”.

I äldre program för S och V finns inget av rasistisk karaktär. Det gäller istället att ta kontroll över produktionsmedlen, i V:s fall även med våld. Detta parti uppstod 1917 som en avknoppning från S med namnet Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV). Man bytte 1919 namn till Sveriges kommunistiska parti (SKP) och antog de teser som Komintern under ledning av Sovjets kommunistparti hade satt upp. En kursändring inleddes på 1960-talet då man fjärmade sig från den av Stalin förda politiken och bytte namn till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK). Kopplingarna till Sovjet och dess politik bestod dock.

Det dröjde sedan fram till den östeuropeiska kommunismens sönderfall innan man 1990 tog bort namnet ”kommunisterna” ur partinamnet och blev V. Tio år senare höll partiledaren Gudrun Schyman ett tal där hon förklarade att:

Vi har en gång för alla brutit med den kommunistiska traditionen. Vi avvisar Lenins parti- och statsteori. Vi avvisar de kommunistiska teorierna om den väpnade revolutionen, partiets ledande roll och enpartivälde och planekonomi.

Detta tal splittrade partiet och kritiserades av ledande företrädare, däribland den senare partiordföranden Lars Ohly. I vilken mån V verkligen tagit avstånd från sin antidemokratiska historia finns det olika åsikter om.

Sammanfattningsvis kan konstateras att samtliga svenska riksdagspartier har en historia som innehåller antidemokratiska inslag som man haft svårt att fullt ut göra upp med. I alla partier har även i nutid funnits företrädare vars agerande lett till uteslutning. Att sju av riksdagens partier trots detta vägrar att tala med det åttonde och tredje största måste för många verka märkligt ur demokratisk synpunkt.

Johan Thyberg är pensionerad professor i cell- och molekylärbiologi vid Karolinska Institutet samt legitimerad läkare och författare till flera böcker och debattartiklar om medicinsk vetenskap.