Många människor ägnar sig åt korsord eller sudoku för att gymnastisera de små grå cellerna vilket påstås vara nyttigt. Man kan också, som alternativ, försöka lösa gåtan Sverige vilket är ett nog så utmanande huvudbry med den nackdelen att rätt svar, till skillnad från när det gäller sudokut, inte publiceras dagen efter. Att försöka förstå Sverige är mer plågsamt än att lösa korsord ty man får aldrig något auktoriserat facit.

Se om du kan hjälpa mig att lösa följande gåta. Hur kommer det sig att Sverige kan ägna oerhörda resurser för att motarbeta och förebygga risker som knappt finns och samtidigt kasta sig huvudstupa in i väldiga risker som är uppenbara?

På onsdagen hörde jag på radion att det kommit ett brev till ett företag på Ingmar Bergmans gata i Stockholm (som ligger ungefär vid Dramaten). I brevet låg lite pulver. En anställd fick, enligt Dagens Nyheter, pulvret ”på fingrarna och upplevde sedan andningssvårigheter och slog larm”. Det blev ett rejält pådrag trots att andningssvårigheterna verkade vara falskt alarm. ”Ett tiotal poliser, sex ambulanser och ett fyrtiotal personer från räddningstjänsten skickades till platsen.” Busslinjer stannades och åtskilliga kvarter spärrades av. ”Polis och annan personal som skickades till platsen bar skyddsmask under hela insatsen.”

Några timmar senare rapporterade polisen att pulvret sannolikt var ofarligt. Det var inget gift och inget sprängämne utan troligen vetemjöl.

Jodå, det finns farliga kemiska substanser, Novichok till exempel. Det giftet är känt från ett bråk mellan Storbritannien och Ryssland angående ett möjligt ryskt förgiftningsförsök mot dubbelagenten Skripal och hans dotter. Eller giftet VX som påstås döda den som får så lite som tio milligram på huden. Men det krävs trots allt någon sorts fysisk kontakt mellan kroppen och giftet för att fara ska uppstå. Varför stänga av Stureplan bara för att det kommit lite pulver i ett kuvert till ett kontor fem, sex kvarter därifrån? På mig verkar det helt nojigt, särskilt som jag fick köra en lång omväg för att komma hem.

Vi kan jämföra med vilket jämnmod, ja entusiasm, Sverige välkomnar risker av helt annan dignitet. Ett exempel är riksdagsbeslutet år 1975 om att Sverige skulle bli multikulturellt i kombination med åtföljande årtionden av öppna gränser för att efter förmåga förverkliga riksdagsbeslutets ambitioner (som fortfarande pågår trots allt vilseledande prat om Europas lägsta nivåer). Här handlar det inte om en nog så skrämmande risk för en enstaka människa i trakten kring Nybroplan, utan om ett spel om nationens tusenåriga rötter, ett språng ut i det okända utan säkerhetsnät, en enorm roulettsatsning baserad på en vag känning hos nationens ledare att det kanske skulle kunna leda till något gott, någon gång i framtiden, om Sverige gjorde sig av med sin gamla kultur och i stället satsade på andra kulturer som vi inte vet något annat om än att de jämfört med den svenska varit misslyckade. Häpp, häpp.

Eller när vi med förakt förkastar alla de erfarenheter när det gäller hur utbildning går till som mänskligheten skapat sig under tusentals år och i stället ger oss hän åt lockrop från pedagogiska charlataner som förklarar för det första att det inte finns någon sanning och, för det andra, att skolbarn kan söka sanning på egen hand och att den sanning de hittar duger gott för deras behov eftersom det, som sagt, inte finns någon säker sanning i alla fall. Häpp, häpp.

Kan du lösa den gåtan? Svaret kommer inte i tidningen i morgon. Jag tror att förklaringen till de olika riskbedömningarna har att göra med de sanktioner som kan komma ifråga. Om pulvret verkligen varit Novichok och någon blivit förgiftad så hade den chef på räddningstjänsten som eventuellt underlåtit att stänga Birger Jarlsgatan och stoppa busslinjerna 2 och 55 blivit både hudflängd och kölhalad. Man hade nämligen vetat vem han var.

Men när det gäller hoten mot svensk kultur och det uppväxande släktets framtidsutsikter finns ingen ansvarig. Ett diffust kollektiv är skyldigt. Då tar ingen ansvar. Man dobblar med andras pengar och framtid som insats. Då kan man utan eftertanke satsa på vad som helst för att se vad som händer. Häpp, häpp.

Som vanligt upptäcker man saker som man redan visste.