Jag har inte varit i helvetet men enligt Dante har stället olika kretsar med helt olika existensvillkor. Vi borde nog tala mer om detta i stället för att utfärda generella varningar eftersom det för den enskilde, som av olyckliga omständigheter förvisas till helvetet, måste ha avgörande betydelse om han hamnar i den krets där temperaturen bara ökat med två grader över förindustriella nivåer, vilket IPCC anser helvetiskt nog, eller om han skickas till en brännugn på 800 grader utan chans att få svimma bort och förintas.

När man lyssnar på politiskt korrekta människor förstår man att fascismen är ett slags helvete. Mitt problem med PK-människorna är att de liksom gamla tiders förbannelsepräster inte gör skillnad på respektive strafforts olika kretsar. Jag har, för att vara lite mer konkret, svårt för folk som inte kan skilja på president Donald Trump av USA och president Rodrigo Duterte av Filippinerna utan stämplar båda som enhetliga fascister.

Om man, bara för att gå PK-isterna till mötes, resonemangsvis går med på att båda är fascister och att livet under deras styre därför är ett helvete så måste man ändå framhäva att vi talar om olika kretsar som inte bara skiljer sig åt när det gäller temperatur och luftfuktighet utan dessutom, och framför allt, när det gäller arten av deras respektive kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

President Duterte vill döda brottslingar. Han är noga med att inskärpa sina avsikter för att få brottslingarna, mest droghandlare om jag fattat rätt, att lämna den kriminella banan. Om de inte gör det uppmanar han polisen att ha ihjäl så många som möjligt. Allt för att återställa ordningen och säkerheten i landet.

Brasiliens presidentkandidat Jair Bolsonaro, som av opinionsundersökningarna att döma blir vald till president den 28 oktober, påminner om Duterte. Han är en gammal militär som vill skjuta ihjäl kriminella för att återskapa trygghet och ordning för skötsamma, fotbollsintresserade och ofta sambadansande medborgare (i varje fall påstår han att dessa är hans avsikter).

Dessa två tillhör en särskild krets i fascisthelvetet. Deras ambition är att upprätta ett våldsmonopol som gör att medborgare i allmänhet (och de själva) kan känna trygghet. Sådana ofta vidriga härskare får livsrum när ordningen bryter samman och en eventuellt tidigare existerande nattväktarstat har kollapsat. Andra medlemmar i denna krets är Moamar Ghaddafi i Libyen, Sadam Hussein i Irak och Adolf Hitler i det nazistiska Tyskland. De välkomnades av stora delar av folket för att de lovade trygghet och skapade ordning.

Sådana som Donald J. Trump och Viktor Orbán, som också av PK-isterna utpekas som gauleiters i fascisthelvetet, tillhör en helt annan krets. Deras uppdrag har inget med att inrätta ett statligt våldsmonopol att göra ty i båda fallen, USA och Ungern, finns stabila och välfungerande statliga våldsmonopol. Trump och Orbán har något slags uppdrag från medelklassen, men uppdraget är inte att upprätta en pålitlig nattväktarstat med ett rejält våldsmonopol, ty det finns redan, utan att försöka täppa igen truten på PK-isterna, de så kallade eliterna (vilket möjligen Orbán, men inte Trump, lyckas med).

Eftersom PK-isterna inte skiljer mellan Orbántypen och Dutertetypen så förmår de inte heller identifiera vilken sorts påstådda fascister som eventuellt hotar att etablera sig och vinna stöd i Sverige. Lika lite som gamla helvetespräster klarar de av att göra skillnaden.

Min uppfattning är att om ”Orbánfascisterna” fick ett starkare genomslag i Sverige, kanske i egenskap av Sverigedemokraterna, så skulle det troligen vara till en del nytta, i varje fall inte till någon särskild skada annat än för PK-ister. Men det som skrämmer mig är att det kan uppstå en allmän efterfrågan på Dutertefascister.

Det svenska hotet är att medborgarna blir svikna av att det svenska politikerväldet väljer att inte upprätthålla statens våldsmonopol och därigenom underlåter att säkra medborgarnas trygghet. Själv har jag ingen förtröstan att den svenska våldsapparaten, i huvudsak polisen, ska kunna ingripa till mitt försvar om det skulle behövas. Om det kriminella våldet inte griper omkring sig beror det nog mer på att de kriminella inte sett och utnyttjat chanserna än att de räds svensk polis.

Därför tror jag att den helvetesrisk som vi kan ha anledning att frukta är att det kriminella våldet sprids och att svenska medborgare välkomnar en Duterte eller en Bolsonaro. I ett sådant läge skulle det bara kännas larvigt att klaga på typer som Trump, Orbán och Sverigedemokraterna.